För mig:

Det handlar inte om att orka när man mår bra.
Det handlar om att orka när man inte orkar mer.
Det är det som spelar roll.



För mig, finns det inget annat alternativ.
Det handlar om att orka och prestera bra när det är som sämst.
Jag måste.

Det finns inget att säga

Jag är dum, alltså, avsaknad av intelligens.
Samt oattraktiv i både kropp och själ.

Fel, fel fel!

Ibland krävs det så fel saker för att inse vad som är rätt.
Ibland så är det som är rätt nästan omöjligt och framför allt onåbart.

Illa.. Det här var så illa.
Fast jag har verkligen inte gjort något fel. Det var ett sätt att glömma -det enda som hjälper mot tankar är hud-
Men varför hjälpte det inte då?

hade jag fått ett tecken igår. Vad som helst så hade jag inte gjort det.
Nu känner jag mig trasig i själen.
Det spelar ingen roll det som hände igår (egentligen) men det spelar roll för jag insåg att vissa saker inte går att gömma eller glömma.
Vissa saker sitter fast på vänstra hjärtklaffen (det är där det gör som mest ont) och oavsett hur mycket hud eller vin jag försöker med så försvinner det inte.


En Kyss kan säga så mycket. Den kan bekräfta något och den kan skapa något.


Avsaknade av en kyss- vad säger det?

tänk att tiden kan gå...

Åhhhh

Klockan är 15.41 och jag tycker minuterna segar sig fram. Inte för att jag egentligen har något alldeles fantastiskt att se fram emot hemma (om nu inte städning är någons favoritsysselsättning) men ni vet hur det är:

Tjingeling skolan, här kommer jag och idag ska jag vara fantastiskt duktig.
Bara plugga och knappt äta lunch, framför allt ska jag inte sitta med andra saker på datorn, exempelvis skriva blogg.
Samt att jag banne mig ska sitta här till ett visst klockslag (för mig är det kl 1600)

Man gör upp vissa bestämmelser.
Och dom två första har det kanske gått sådär med. Pluggan det har faktiskt gått helt okej och jag tror till och med att jag är lite nöjd. Men inte tillräckligt bra...

Så, den sista vill man inte köra på. För om man åtminstone klarar att sitta här till det där klockslaget, ja, då är det okej. (helt konstigt I know)

Så, nu sitter jag och i princip väntar ut tiden (vilket självklart inte borde räknas som plugg.. men allt handlar om psyke)
Och luktar på sladden till mina Mp3- hörlurar som luktar tjär-rök (hade dom under älgjakten).

Jag pluggar faktiskt också. Men det går just precis nu inte så bra.



Och jag vill ha någon att mysa med under en filt ikväll. Känner mig liten och gnällig just nu men är faktiskt nästan lite trött på å va singel.

25/10 2007

Nu undrar ni säkert vad som har hänt när jag inte skrivit på ett tag. Vilka äventyr har hon hunnit varit med om? Har c- uppsatsångesten ätit opp henne eller har hon helt enkelt gömt sig ute bland kossorna på gården ätandes en morot?

Nåväl kära läsare. Jag är här för att avslöja allt om mitt liv och vad som har hänt. (eller kanske inte... )

Ångesten har inte ätit opp mig. Det är nog det första konstaterande vi kan göra, den har gjort vissa tappra försök men inte lyckas. Jag vet inte om det beror på ren lathet eller om det handlar om prioriteringar i livet, därav tvistar de lärde, men än så länge så får Herr Ångest snällt vila längst ner i biblioteket, längst in bland hyllorna.. i några veckor till.

Har jag då ätit morötter ute bland mina kossor? nej, inte det heller. Jag har gosat med mina kossor däremot har jag inte ätit någon måltid med dom. Som tur är, eller så är det lite småjobbigt, så är våra djur fantastiskt bortskämda och kräver uppmärksamhet om man kommer in till dom. 10 kossor som kräver uppmärksamhet på en gång kan bli lite mycket.. speciellt om de inte vet att de väger 200 kg och är überstarka utan tror att de är små nätta kalvar fortfarande.


Och annars då?
Hehe..
Jamen visst har jag varit ute på äventyr (skulle det verkligen vara jag om inget konstigt eller småudda hände mig?)
Men... Om detta tänker jag faktiskt inte berätta. Därför att det är lite viktigt, nu vet... Så där viktgit så man inte riktigt vill hänga ut det än för allmän beskådning...
så, ge er till tåls... Om det sjunker så kommer jag självklart att berätta, och om det (trots att kanske inte jag tror på tursamma vindar) blir en trevlig seglats så kommer jag förtälja detta med. Kanske krävs det för denna saga litetålamod. Vilken tur att jag inte äger något =)


Drick en kopp te!
Kräm & Küss

Ångest, i C format

Åh... Denna bitterhet som uppenbarligen alltid medföljer ett uppsatsarbete.
Trodde nästan (hur kunde jag vara så naiv) att den skulle missa mig denna gång men icket.
Paniken och frustrationen över att inte riktigt veta hur arbetet skall genomföras är fruktansvärt.
För om det bara beror på mig att jag av ren lathet inte gör något, det är en sak.
Men, när det beror på att jag inte ens vet (och handledaren är en vilsen tomte som inte kan förklara) hur jag ska börja, det är DÅ...

Det är då jag känner ett allvarligt behov av att slänga böckerna i en stor hög och bränna dem, kasta ut datorn genom fönstret (vilket blir svårt då det inte finns några fönster längst ner i biblioteket) och allmänt ge upp samt tycka synd om mig.

Men...
MEN...
Det var ju det här med att ge upp.
Det är så fantastiskt lockande men samtidigt är det ett nederlag jag helt enkelt inte tänker genomlida (eller unna mig. Det beror på hur man ser det).
Den här C uppsatsen SKA bli gjord. Med blod(genom papercut kanske), svett (det är tungt att bära böckerna) och massa tårar antagligen.

Så, I say Bye bye

(se upp för isbjörnarna)

rajrajraj

Tänk att det är så mycket enklare att skriva här än uppsatsen *ler*
Nåväl.
Uppdatering om mitt liv.

...

Så. Klart.

Nej, riktigt så illa är det nog inte. Men jag lever, mår bra och är småstressad. Som vanligt. Trots denna press på sig pågrund av uppsatsen så känner jag mig barnsligt glad. Glad över älgjakten, glad över vädret, glad för att ha sällskap i lägenheten, glad för att jag ska på blinddate, glad för att jag har en Mp3, glad för att jag måste ringa till pappa och säga till honom att han MÅSTE ta upp älgkött så att vi får rökt älghjärta till jul...
Glad över att vara jag med lite allt vad det innebär.

Och inte rädd för att säga att det är bra. För även om det tar slut så var det bra ett tag!


Nu ska jag också vara glad, gå och ringa samt fortsätta att skriva uppsatsen (i polsketakt)

Lurv i naveln!

Ett år sedan

Ojoj
Nu var det verkligen längesen jag skrev här.
Beror det på att det händer så otroligt mycket i mitt liv eller att jag helt enkelt inte befinner mig längst ner i biblioteket? Ja du, den frågan tvistar de lärde om.. eller. nej.

Illa

Okej. Ett nytt försök att påbörja detta inlägg.

Idag är det onsdag och inte vilken onsdag som helst utan den 17:e oktober. Det är precis ett år sedan jag låg i feberskakningar under 2 täcken. Hur kommer jag ihåg sådana trevliga minnen? Jo, eftersom det det är precis ett år sedan jag gjorde min tatuering *weee*
Tiden går fort minsan

Så, hur är mitt liv just nu?
Just nu är det ganska bra tror jag nog. lite småstressad över Cuppsatsen och sega handledare. Men, det är fortfarande bara en kurs. ingen dör, ingen blir skadad om jag inte fixar den.
Är hemma hos mamma och pappa för forsknig just för tillfället (på finnkulturcentrum).
Det är ganska intressant och jag har 5 böcker uppslagna här på skrivbordet och känner mig allmänt smart =)

I lägenheten är Barbadampis just nu. Det tycker jag är skönt och roligt =)


Äh. jag lever.
och jag ska uppenbarligen på blinddate (som Hovaflickan har ordnat åt mig) inom en snar framtid..
Annars är det nog bra


Koos

Hemma

Hemma
Och det är jätteskönt!
Men det har varit en helt fantastisk vecka!
Spännande kultur och helt underbar atmosfär (smått kaotisk atmosfär men charmig *ler*)
Och jag har sett pyramiderna- vilket jag nu först börjar först hur stort det var egentligen.
Och jag har åkt ubåt- Mycket coolt
Och solat
Och ätit massa konstig mat.
Nej, jag har självklart inte klarat mig utan vissa magproblem. Men i Egypten så har dom alldeles underbara apotek där man får dundermedicin som ser till att man blir frisk på 9 timmar.

Ja.
Det är svårt att beskriva i ord atmosfären, alla små händelser som spelat så stor roll, lukter, smaker, alla försäljare som fullkomligt drar en in i affärena, alla karlar som uppenbarligen har synfel eftersom dom kallat mig för shakira hela vistelsen... Ja...

Men som sagt. Det är skönt att vara hemma.

Och jag är glad.
Och jag tror igen, på kärleken...
Det har minsan inte hänt något med någon. Men jag har börjat trott på att det kanske finns någon för mig därute. Vart denna tro kommer från har jag inte en aning, men här är den.
Och det är skönt att ha tillbaks den.

Och någon annan dag ska jag skriva om mina insikter om mitt liv
Och hur det har förändrat vissa saker.
Uppenbarligen så blir man lite klokare för var dag som går. Och det är en himla tur det.



Over and out