Innan lågan förbrinner och försvinner

Jag drömmer om ett liv där jag kan sitta på altanen en sommarmorgon och dricka kaffe och känna mig tillfreds.
Jag drömmer om en dag då jag kan gå upp och väcka mina barn och min man.
Det låter självklart som en gammaldags syn, men hur jag än vänder och vrider på det så finns fortfarande drömmen om en egen familj där. I detta hus som är mitt hem. Om du stod här brevid mig skulle du se åkrar och träd, kossor, små röda hus med tillhörande ladugårdar. Ja, jag lever och bor här i en äkta svensk idyll.
Här. Hemma. Där syrenen för längre sedan blommat över och lämnat bruna klasar som en påminnelse att de mesta skönhet falnar och att det som består kanske inte är sprudlande men uppbyggande, levande och framför allt livgivande.


Ja visst, visst har jag en dröm om en framtid och visst känns det bittert när den om och om igen får skjutas fram. Men. Jag försöker att leva här och nu, inte i en eventuell framtid. Och just nu, i detta ögonblick håller månen på att vandrar för återgång, igår var den halv, inatt är den knappt det. Men den lyser, klart i denna mörka natt. Och just nu, här, i min ensamhet så tror jag kanske,,, kanske att jag håller på att hitta hem till mig själv igen. Till min egen ro, till en tro på mig själv. För att hitta hem handlar inte om att hitta någon annan. Jag kan inte tro det, jag kan inte tro att man måste ha någon för att känna sig lycklig. Däremot tror jag självklart att man kan uppleva en lycka av ett annat slag tillsammans med någon.


Jag vill bara leva och våga leva. En dag kanske jag älskar och vågar bli älskad....
Kärlek// K

I ensamhetens timme, eller?

Så kom sommaren
Med ljumna sommarkvällar. Kanske inte ljusa men dock varma.

Min största skräck är att jag ska bli ensam.
Det var min rädlsa redan som liten. Det fysiska smärtan känns långt bort jämnfört med min ensamhet. Och inte bara ensam på kärlekens ensamma sätt utan verkligen ensam.
Jag tänker på det nu när jag sitter här och tittar på min spegelbild i fönstret. Och tänker på farmor... och på att hon precis gjorde samma sak när hon levde och höll på att bli sjuk. Den enda skillnaden är nog att hon trodde att det var någon annan människa/spöke där ute, jag vet att det är min spegelbidl. Eller, jag hoppas ju det i alla fall.

Jag. Som är så otroligt social och sån ensamräv. Hur ska jag få det att gå ihop?

upp och ner

Jag vill inte jobba i morgon!

Jag vill vara ledig och supa på en vanlig sketen torsdag, eller varför inte bara åka någonstans?
Kanske försöker jag fly från verkligheten som verkar bestå av regn, dumma kunder och en ensamhet som river själen likt stela klor.
Ja, jag vet inte om jag är lycklig eller olycklig.

Jag älskar mina vänner. De vet det, de vet att jag önskar dem allt gott. Men ibland, ibland blir deras tvåsamhet, barn, giftemål och allmänna rosa lycka bara en stor påminnelse om att jag är ensam och att det inte verkar finnas något slags botemedel för detta.
Men, jag tror helt ärligt att det är dags att lägga det där med kärlek på hyllan. Det komplicerar bara allting! Vänner, sex utan känslor funkar hur bra som helst. Då är allting ganska enkelt, kanske även lite ihåligt men i alla fall inte livsfarligt.


Det finns de som har det värre...

Singel, again

Så var man singel igen. 2 år var förra förhållandet, nu stannade det vid två månader.
Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva vad jag känner. Egentligen borde jag vara mycket mer ledsen än jag är. Nu känner jag mig förvånansvärt fri... Vilket jag inte skulle tro på heller när man får reda på att det var han som gjorde slut. Men helt ärligt, två månader är inte jättelång tid och dessutom så vet inte jag heller om jag var kär. För det var där problemet var, han tycker jättemycket om mig men är inte kär i mig. Då har man inte så där mycket att bygga på.

Så, så kan det bli. Och som sagt, ibland är det tungt! Jättejobbigt för att man förlorar en framtid och drömmar (som man egentligen aldrig hade)
Värst tror jag att det är att vara själv, ensam, igen.

Men vi är vänner. Inte ovänner. Ack så viktigt och det kan nog vara bättre så här.

dumma söndag

Jag har svårt att hitta ro.

Jag vet inte vart jag ska leta (i min själ är alldeles för läskigt... vem vet vad man hittar där).
I jobbet finns ingen ro att få, arbetet tar i och för sig upp 12 timmar av min dag och kanske skulle det vara en bra idé att hitta ett själsligt lugn där. Men hur skall det gå till?? De som någongång har jobbat i en affär vet detta.
Hemma? Ja, kanske skulle jag hitta det hemma, om jag bara fick vara hemma lite mer. Men då så finns det alltid 32000 saker att göra. Och dessutom så ser jag Jans hus hemifrån... Och han har inte hört av sig eller varit hemma på hela helgen. Ibland önskar jag att vi inte bodde grannar, att han eller jag bodde på andra sidan av detta lilla samhälle. But then again, då skulle vi ju antagligen aldrig träffats.

Suck.
Söndag... Min enda lediga dag och så bestämmer sig min själ för att livet inte är fantastiskt.
100 saker att göra och ingen energi.