tänk att få vara på väg

Nej.
"Jag säger Nej. Jag kommer aldrig aldrig tillbaks till det ni sa jag skulle va. Jag kommer aldrig aldrig tillbaks. [...] väntar på livet, det har jag gjort i 20 år" // Ryamond och Maria Nej

Jag vill sätta mig på en buss. Och fly. Från allt. Hitta mig själv, eller någon som kanske kan vara jag. För det måste finnas något mer än det här..
Och kanske handlar det inte alls om platsen, eller människorna. Utan enbart om mig och min inställning till livet. Men. Jag har aldrig flytt förut. Kanske kunde jag få göra det nu? Och det behöver inte ens vara långt bort. Bara någonstans där ingen känner mig eller jag behövs.

Vi får se. Det kanske vänder. Eller så gör det inte det.
Och om det inte gör det... så hoppas jag på ett tecken på vilken buss jag ska sätta mig

Hej Gud

Har du gjort något fel när du gav mig alla mina egenskaper? Jag bara undrar eftersom när mina vänner en efter en tillsammans och jag står här själv känner en viss bitterhet. För så SKA det väl inte vara? Jag ska väl (om jag är en god vän) enbart känna rosa lycka för dom. Så.. varför gör jag inte det? Varför är jag glad för deras skull, men känner törntaggen i hjärtat och avundsjukan över varför det händer alla andra man varför inte mig?
Och hur kommer det sig att så fort jag får en ny vän, så går det inte mer än någon månad så är hon/han/det/den tillsammans med någon och skinande lycklig. Och jag står där och funderar på vad jag gör för fel. För NÅTT måste det vara...
Sättet jag ser ut. Sättet jag beter mig på? Har du Gud missat en gen när du skapade mig? Den där "förhållande-genen" eller har något virus förstört den också? Eller har du helt enkelt reikarnerat Amor i min kropp. Han som alltid skjuter pilarna men aldrig blir skjuten på?


Ja...
Gud.
Jag är lite bitter

mörkertimmarsfunderingar

Dagen före dagen före dopparedan...
Jag sitter själv, vid mitt köksbord som har en röd/vitrutig duk på sig.
Det luktar såpa om händerna och tröttheten kommer sakta smygande.
Det är knappast klart i huset, men jag hinner i morgon.

Ibland, eller ganska ofta funderar jag över min ensamheten. Är den självvald eller påtvingad? Jag har svårt att veta... För ganska ofta känner jag mig långt ifrån klar med mig själv.. så "oklar" att jag vet att jag inte skulle klara av en annan människa så nära mig som ska lära sig mig och som jag ska lära mig om. Men samtidigt så tror jag ju på att man kan utvecklas och frodas med rätt människa. Så, hur många bitar av mig själv måste jag hitta själv innan jag är redo för att hitta dem tillsammans med någon? Är jag kanske redan där men bara tragiskt vandrar ensam i alla fall eftersom jag dels inte alls vet hur man blir tillsamans med någon. Eller ens hur man blir kär...
Det.. Det om något oroar mig verkligen, att jag har förlorat min förmåga att bli kär. Att jag har för höga krav eller att jag helt enkelt är en sådan komplext vrickad människa att jag alltid kommer att vara ensam.
suck. Det är inte lätt att veta... och inte hjälper det att sitta här och börja längta och tycka synd om sig själv heller. Jag har så mycket som så många där ute inte har: en underbar familj som jag älskar högst av allt, och de älskar mig. Jag har vänner som är fantastiska och jag har tak över huvudet. Det går bra för mig i skolan och jag har inte enbart ett jobb, utan hela 4 extrajobb vilket också känns lite konstigt när det finns de där ute som inte har ett endaste. Jag sunger i kör och utvecklar mina estetiska sinnen när jag får möjligheten....
Och ändå, ändå känner jag att det fattas mig något. En bit, eller rättare sagt... det fattas mig någon.

Men. I morgon är en bra dag *ler* med julgranar och pyntning. Och antagligen lite julgodis-pyssel också. och dagen därefter är en bra dag med familj och mat och jullkappar... Det är helt enkelt så att jag kanske får inse att det är bättre att njuta av det man har än att längta till något annat.

Julefrid i juletid// K

I hate virus

Frääääs
Nu börjar jag allvarligt tappa tålamodet med den här envetna förkylningen!
Förutom att ta alla min energi och sömn genom att låta mig hosta nätterna i ända, så har den nu ochså gjort så att jag hamnat på sjukhus i tre timmar idag. Det hela började redan i torsdags då jag kände att jag hade väldigt ont vid revbenen vid vänstra lungan. Igår var det också ont, idag när jag råkade hosta till en gång så var det inte vara lite ont. Det var total smärta som gjorde det näst intill omöjligt att andas.
Så. Det var bara å beställa tid på sjukhuset och fara in för undersökning. Fann de något? Nej, inte direkt. Ingenting brutet, ingen antibiotikabehandlingsbar infektion. Däremot antagligen infektion mellan de två lung-hinnorna som orsakas av virus.
I HATE virus!! Man kan inte behandla det, bara härda ut det.

Smärtan jag upplever är troligen en söndersliten muskel *wohoo* Det här är ju så festligt att man inte vet om man ska gråta eller skratta... Men antagligen inget av delarna eftersom det gör förbannat ont att göra något utav dem.
Men men, det kanske hinner läka innan jul, det ska ju vara miraklernas tid...

Nu hägrar snart dansbandskampen. Helt otroligt, jag ser faktiskt på den... det hade jag Aldrig trott om mig själv. Men det är mycket jag aldrig trott om mig själv som visat sig vara helt felaktigt.

Over and out// K

tack, för jag behövde det

Så
Igår träffade jag en väldigt fin vän och när ja satt på bussen hem så såg jag att jag fått ett sms.
Det var från en klasskamrat som nu åker till svalbard för att studera där i ett halvår. Sen ska han till göteborg och jag tror att jag kanske aldrig träffar honom igen... För det är ju bara en klasskamrat, inte någon som jag umgåtts med. Men, han fann en speciell plats i mitt minne och i mitt hjärta och ja, jag kommer sakna honom. Det var därför jag blev så glad igår när jag fick sms:et där han frågade om jag skulle med till en bar i stan, tillsammans med några andra.
Så, jag bytte kläder, satte mig på bussen och åkte in till stan igen. Tänkte att jag ger fullkomligt f*n i om förkylningen bryter ut ännu mer, det är värt det.

Och det var det. Det var så roligt att bara sitta med 4 killar och prata skit. Det var länge sen och jag har saknat det. Dricka några öl och känna att man bara får vara utan att riktigt bry sig.
Det var väldigt, väldigt skönt att få säga hej då. På riktigt. Inte bara det där blekande och splittrandet hej då:t som blev under sista föreläsningen.

Så. Idag är jag lite trött men väldigt glad. För idag åker jag HEM för julen! Och jag har faktiskt tagit några timmar att sitta i min lägenhet och njuta av lugnet och ensamheten. Visst, det kan jag göra i torsby med... men här är jag på ett sätt mer vuxen och själv. Här har jag ingen mor eller far att gå in till eller falla tillbaka på när det går fel. Så på ett sätt är lägenheten och jag, ja.. vi är bra vänner.
Men snart ska jag packa ner min dator, min hostmedecin och ta nycklarna från kroken som leder in till huset.
Det är jul. Och jag ska bege mig dit jag får ro.

Värme//K

Vemod

Så splittras vi åt alla olika håll. Och det spelar ingen roll att vi inte känner varandra så väl... jag har kommit att uppskatta varenda en i klassen.

snart är det jul

Sakta men säkert sänker sig en känsla av jul över mig. Det finns självfallet en risk att jag kommer mista den innan självaste julafton men just nu känns det däremot bra.
Det luktar glögg och hyacint i huset och i alla fönster står det ljusstakar. Ute är det vitt, och i buskarna skymtar man ljusslingan.
Snart är alla julklapparna fixade.
Det är bara å mysa och njuta av vägen till självaste julafton nu.

...

Jag tänker inte tappa hoppet. Jag tänker inte ge upp. Det ligger banne mig inte i min natur att göra det.
Dessutom hade jag en dröm. Ni vet hur man kan ha sånna där drömmar som känns som att de betyder något? Som att det är något mer än bara en dröm. Jag hade en sådan dröm här om natten.. Jag drömde om min farmor och farfar, det konstiga var att jag var väl medveten om att det var en dröm och att de både inte finns i livet längre. Men, det betydde verkligen något och när jag vaknade så kände jag mig hoppfull och framför allt trygg.

Så, trots mina tvivel i förra inlägget så avslutar jag med ett gammal och antagligen ganska slitet citat:
Så länge det finns liv, finns det hopp.

Kärlek & respekt // K

Någon som säger till mig

Igår var bra. 7 glöggflaskor gick åt, många lusskatter och nästan alla pepparkakor. Det var bra, helt enkelt. Sista gästen gick kvart i ett, jag tog mig upp kvart över åtta i morse och hann precis till föreläsningen. Den sista föreläsningen, innan tentan.
Det känns konstigt, jag ska snart vara vuxen. Ha ett vuxet jobb och inte ständigt vara på väg någon stans. Jag har alltid varit på väg, alltid någonstans. Jag vet inte hur det känns, förutom då kanske när jag var riktigt liten och hade hela skolan framför mig... Alltså, jag vet inte hur det känns att vara lung och trygg på ett ställle.
Ett hus/lägenhet
En människa man "ska" dela sin framtid med
Ett jobb.

It scares me. För tänk om jag inte KAN vara på ett och samma ställe hela tiden. Tänk om jag vill vara på språng hela tiden? hur ska jag då klara en framtid??

Usch..
Jag är rädd. Rädd för att inte allt ska ordna sig...
Jag är ganska säker på att livet egentligen ska vara ett äventyr, värt att njutas av hela tiden. Men jag är också ganska säker på att den dagen man förlorar tron på att vad än som händer, så kommer det att ordna sig, så blir äventyret en mardröm och rädslan tar över.
För ibland behöver man en hand att hålla i. Och framför allt någon som säger de där orden man tappat på vägen "allt kommer att ordna sig". Jag behöver någon som säger till mig, som jag kan tro på. Att jag inte behöver oroa mig för en endaste sak i världen, för allt kommer att ornda sig.



Men tänk om det inte gör det?...

lussekatter

Jag borde redan vara i skolan, ty nu har det stora tentapluggandet startat igen.
Men det är jag inte... lugn lugn, jag är påväg (alldeles strax).
jag ska bara hosta lite först (jä*la förkylning), dricka upp min blåbärssoppa (min nyfunna kärlek) och lugna den lilla paniken som sakta börjar nafsa mig i hälarna. Det sistsa är självorsakat, like always. Men frågan är- varför kan inte jag ordna en liten, nätt sammankomst med bara ett fåtal vänner? För uppenbarligen kan jag inte det. Samtidigt är det ju bara roligt att så många vill komma! Hihi, det är lite tudelat detta.
Bara jag blir frisk och får skjuts till Willys så ska det nog ordna sig.
Jag ska nämligen ha glöggkväll på onsdag! Jättemysigt och roligt, och... Det kommer omkring 23 stycken nu till denna julmysarkväll. 23! och då tror jag att det kanske kommer några till som inte sagt till än... Pepparkakorna är redan bakade, idag skall jag försöka (eller vad säger jag, jag SKA hinna) baka lussekatterna (glutenfria- alla ska kunna njuta) samt göra en visst underbart godis.
Varför jag pysslar så mycket innan? Tja, jag vet inte. Dels för att jag tycker det är roligt men också för att jag än så länge inte har haft en dålig sammankomst och har finulerat ut att om man ska få folk som inte känner en, att tycka om en (man hinner inte alltid prata med alla, då gäller det att ta till andra knep) så mata dem! Det funkar i nio fall av tio.
Dessutom, säger man inte att vägens till mannens hjärta går genom magen? ;)
Jojomensan, det kommer någon som kanske jag tittar lite extra på. Dock inte sådär överdrivet, men lite trevligt.

Nej. Nu stryper mig snart herr P om jag inte masar mig iväg till skolan.

Just do it! // K

litet livstecken

Tilbaka till någon version av verkligheten. Det är svårt med skolan för vart man än vänder sig så är det en ganska skyddad värld.
vfu = högstadiet = totalt kaos. Men ändå totalt kaos inom fyra väggar.
Universitetet skall vi inte prata om. Vuxna människor som alla går här av någon slags egen fri vilja... Mitt jobb (sitta i kassa) är inte alls lika skyddat. Där möter jag alla sorters människor hela tiden. De som är nöjda, de som blev kvar, de som trodde att gräset var grönare på andra sidan, de som aldrig funderade ect ect. Hur vet man egentligen att man lever i verkligheten? Vad är verkligheten. Suck, konstiga funderingar så här i väntan på att föreläsaren skall komma tillbaka.

Och jag är hungrig. Men vill inte äta, hur roligt är det att äta själv liksom?
Borde la göra sista duggan på botaniken. + läsa kapitlen i cellbiologin. Men har ingen lust med det heller. Har ingen lust med något som MÅSTE göras, har däremot en stark lust att umgås med vänner och fiiiika dagarna i ända. Ha! Ingen bra idé nu såhär innan nyårsgalejet!

Nej, äta lite kanske... ändå. I matsalen (de har god fisk idag!)
Sen får jag nog banne mig ta tag i mitt liv.