Felicia adjö

Felicia försvan
Ferlicia adjö
Vi måste alla dö...

Den frasen går om och omigen i mitt huvud. Nog för att det är en fin låt, men jag vill inte riktitg tänka på döden just nu.
Min hamster är dålig.
Eller, hon blöder ur baken, men annars är hon jättepigg.
Lille Brors vän som är vetrinär trodde att det var tumörer.
Tumörer innebär, liksom liv ett ganska fast slut. Ett oundvikligt möte med liemannen...
Men, än lever hon. Än mår hon bra och så länge hon är pigg, äter och dricker och ser ut att tycka livet är bra så får hon också finnas bland oss.

Annars?
Note to me: Jobb och skola är ingen bra kombination. inte för mycke jobb i alla fall... som det varit den här veckan.
I morgon börjar jobbet vid härliga någon gång vid halv sex. Myspys på en lördag.


Summan är att livet kanske kunde vara bättre just nu
Det är inte dåligt och jag vet att det också kunde vara så mycket sämre.

I just need a hug

Hello vardag

I dag började skolan.
iiik!
Jag? Studera? Igen?
Jeeze, nu är det ju "bara" 3 år kvar. Men det är klart, om ett halvår har jag gått hälften av utbildningen... Då kommer jag säkert ha panik för det med =)

Annars då?
På västfronten inget nytt kan man la säga.
Mycket att läsa (motivationen kunde la kanske vara bättre)
men härligt att träffa alla finaste människorna igen.

Om en månad far jag till Egypten
ooooiiiiii

Hemma och lycklig

Vänta
Lyssna....
Hör ni, totalt tystnad. För det är det som råder här.
Hemma, på riktigt.

Ute är det mörkt, det blir aldrig svart i karlstad. Det blir det här! Och jag älskar det!

Mor och Far är på fest.
Jag är ensam hemma en lördagkväll.
Lungt och stilla.
Målat.


Ja, livet är bra.
I morgon jaktskyttestig, I morgon En herrgårdssägnen

Det kommer aldrig vara jag

efter en stunds tystnad tänkte jag att det kanske är dags att låta omvärlden veta att jag åtminstone lever.
Men just nu måste jag erkänna att jag känner mig mer som ett påklätt lik än en vital och sprudlande människa.

Nu, ta detta rätt. Jag har INGENTING mot människor som jobbar i affär, några av de mest gulliga människorna jag känner jobbar just i matbutiker. Jag är faktiskt smått imponerad av hur de står ut. För det är la lite det som detta inlägg kommer handla om.
Jag kräver någonting annat.
Jag ska inte skriva att jag kräver mer, för det är att säga att de som är nöjda med sina butiksbiträdenjobb kräver mindre.
Det är inte sant.
Men jag kräver någonting annat.
Nått som kanske mer psykiskt utmanar mig, som låter mig tänja på mina gränser, lösa problem och utvecka mig som människa.

Jag känner inte att mitt nuvarande sommarjobb direkt uppfyller alla krav.
Missförstå mig rätt, jag tycker verkligen om mitt sommarjobb på det sättet att det är underbara arbetskamrater, ok arbetsuppgifter och så. Men det räcker inte, det räcker inte med att det är ok. Och nu efter en hel sommar där så börjar jag känna mig som en stor geleklump med intelligensnivå = sirap. Jag känner mig helt enkelt inte tillräckigt stimulerad.
Och då tänker jag på dom som jobbar i affär hela sitt liv!
Som sagt, jag är smått imponerad av att de orkar.
Jag hade aldrig gjort det. Inte ett helt liv.

Så, nu har jag gnällt lite. Trots detta ganska neggoinlägg så är jag inte speciellt missnöjd.

Gud lyssnar på mig

Trots denna ytterst religösa rubrik så handlar dagens inlägg inte så mycket om Gud.
Om det nu inte faktiskt var Den (han/Hon/denna dära) som skapade mig. U never know.

Det som rubriken syftar på, som jag tänker återkomma till någon gång är det besök som jag fick idag av UNDERBARASTE vännerna som jag inte träffat på 4 år!
Lady Finland och Mister Ungern.
Ja, mycket fantastifulla namn, skit i det.

När jag gick sista året på gymnasiet så hade vi utbytesstudenter. En tjej från finland och en kille från ungern. Dom blev två av mina bästa vänner. Men sen studenten har vi inte träffats, förän de idag stod inne på mitt jobb. Hipp å hej med farbror frej.
Och det är där, som rubriken kommer in. För, för bara någon dag sedan så sa jag till en arbetskamrat att jag ville att något positivt skulle hända. En liten storm i mitt liv.
Gud lyssnar.
Det har Denna Dära alltid gjort på mig.
(jag tar i och med detta faktiskt inte ställning i min tro eller religösa spekulationer)


Det som det mer skulle handla om idag är en av mina dåliga sidor.
Oh shit tänker ni nu. Inte dom igen, MEN.
Detta är nog en sida som ungefär 0,0 personer egentligen vet om, om mig.
Jag förstår er förfäran över att jag har ännu EN TILL. Men så är fallet och det är en sida som jag inte kan göra någonting åt.
Jag Tycker en sak
En sak jag faktiskt har kommit underfull med bara för typ en månad sen.
Och den är jätteytlig och skitlöjlig egentligen.
Men.
Håll i er:

Jag kan (tror jag i alla fall) inte falla för killar med högt hårfäste.

I KNOW.
Det är verkligen skitlöjligt.
Men, det bara tar emot när jag dejtar killar som redan vid 25 års ålder börjat tappa håret.
Tragiskt, men jag finner dom inte attraktiva.


Så, där är den ytliga sanningen om mig.. =)

Me = Svampen

Jag ska nu börja att berätta om mina äventyr på Gotland. Vi börjar väldigt pedagogiskt med att visa en bild. Förhoppningsvis är den tillräckligt suddig för att läggas ut här (ja, jag vet... jättedånigt men vill ju inte lägga ut bilder där man ser ansiktet och så)


Nåväl, när det där hände var det måndag. Eller vänta, det var nog tisdag. En riktigt nyfärsk tisdag (det vill säga natten mellan måndag- tisdag) och alla vi var ganska trötta fortfarande efter resan från fastland till Gotland.

Förutom jag på kortet finns där en man som vi kan kalla Mister RL. Vi träffade honom redan på söndagen men då var det bara väldigt kort och inte speciellt fantastiskt. Men när jag och min bror gick hem så sa Lilla Bror till mig att om det var någon här som jag INTE skulle testa att supa under bordet så var det just Mister RL. Okidokie sa jag. Jag hade faktiskt inga planer på att supa någon under bordet.

Så kom måndagen och vi satt med Brors gäng och söp till. Lilla Bror fick i sig en Rom eller två och helt plöstligt hör jag honom säga att hans syster (jag) och Mister RL borde supa ikapp. Att vi skulle tävla.
WTF! Tänkte jag. På riktigt, WTF! Brosan sa ju till MIG att JAG inte skulle utmana Mister RL och nu utmanar han honom åt mig.
Alla tyckte detta var en alldeles utmärkt idé. Jamenvisst. Varför skulle dom inte tycka att den enda i deras gäng som inte nån alkohol biter på, inte borde supa nykomlingen under bordet?

Oki, jag gick med på det och tänkte stilla i mitt sinne att detta aldrig skulle gå.

Men, MEN. Fel hade jag. Jag klarade det faktiskt galant och kortet är från den dans som Mister RL bjöd upp till efter att det konstaterats att jag vunnit våran tävling.

En mycket bra start på en mycket bra vecka. Jag tror att jag redan då ingav en viss skräckinjagad beundran hos Lilla Brors vänner.
Det är faktiskt knappast något att vara stolt över att jag lika gäna kunde gå under nickname "svampen"
Men det var roligt.
Åh, jag hade verkligen så roligt...


Küss å hej!

lovord

Hur ska man försöka beskriva den vecka som har förflutit?
Det går inte. Att försöka beskiva den med något så platt som ord, kommer helt enkelt inte att funka. Jag behöver veva med mina armar, låta er se mitt ansiktsuttryck och allt det där för att verkligen få er att första att det är en vecka av ren och skär glädje.

Jag har gått i mina medeltida kläder, ätit god mat, bälgat alldeles för mycke öl för mitt eget bästa (har faktiskt aldrig förut supit 6 dar i rad... men någon gång skall vara den första), träffat alldeles underbara människor och blivit kär i nya artister.
Jag säger bara Loke! I'm in total löve. (www.lokeloke.se)
Eller gråfötter
Ååååå.. Underbara fantastiska värld som har något så själsrenande som medeltidsveckan.

I say Byebye

I morse vaknade jag av åska. Det kanske inte lät som det mest roliga, men eftersom ni nu läser en blogg skriven av en tös vars huvud har vänligen förvarnat om åska i fler dagar... Så var det helt enkelt underbart att spänningarna släppte.

Och ikväll dansar älvorna på åkern. Sommaren har gått fort, eller har den bara börjat? =)



Puss och Kram alla vackra underbara vänniskor!
Nu åker jag till gotland *weee*