This is England

Tomt.

Jag tycker om att filmer påverkar mig. En bra film, är en film som gör att jag någonstans någongång stannar upp och reflekterar över mitt eget beteende.
Men ibland är det jobbigt med filmer som går in i hjärtat, plockar fram en liten del och skakar om den som besatt.
Rädslan, att bli som "de där". De andra, som bara ser på och låter saker ske.
Det är svårt att svälja, eftersom det helt plötsligt finns en olustkänsla som sträcker sig från magen till halsen.

This is England

Vissa filmer berör... ibland vet man inte varför, eller varför så mycket.
Men vissa filmer gör så att man inte vill vara ensam eftersom tankarna kryper alldeles för nära och in under skinnet.

Vi vill ha mål ,mål, mål, mera mål!

De små hemmafrugenerna har kommit fram.
Jag städar (som alla andra normala människor gör ibland), diskar, ska tvätta, gör kålsoppa (jag som trodde att jag inte tyckte om det) och så vidare.
Saken är den att jag inte har gjort några nyårslöften.
Däremot finns det några diffusa mål med detta år, eller ja... vissa förändringar skall införas.
1) Jag ska sluta slänga så mycke mat. Det är INTE okej.. Därför försöker jag köpa hem mindre och verkligen äta opp det jag har. Ibland blir det ju inte bra (köttfärs, jag menar, Hur misslyckas man med köttfärs- nåväl, jag kan!) men då får man äta ändå!
So far so good.

2) Jag ska försöka att bli morgonpigg. Ja, jag tror man kan vänja sig/lära sig att bli det. Rent ofrivilligt kommer jag få träna på det under sommaren då jag i alla fall 5 dagar i veckan ska vara på jobbet runt sju- halv åtta... Eller tidigare, man vet aldrig. Och just nu? Jo då. Schemat kommer nog att bidra till att det målet kanske införlivas.

3) Jag ska bli mer miljövänlig.... Vilket i sin tur uppenbarligen innebär fattig... Men men. Och jo, än så länge så går det ganska bra. Vi tar det pö om pö.

Annars finns det inte så många mål. leva, försöka må bra, ha roligt och njuta... Låter la helt okej?


Men men. Om mitt mål nr 2 ska någon gång ros i hamn (säger man så), så är det nog bäst att jag nattar kudden nu.


Lev väl och ät en frukt om dagen! Minst!

Mot nya mål

Helt plötsligt var alla helgerna över, vintern bestämde sig för att komma på besök och jag har börjat en ny kurs (faktiskt ett alldeles nytt ämne).
Allt har gått väldigt fort.
Julen och nyår bara S.w.o.s.c.h
Historieupponeringen sa också S.w.o.s.c.h
Och helt plötsligt ska jag inte läsa någe mer historia under min universitetsgång. Något som också får mig osökt in på det faktum att min tid på universitet faktiskt är begränsat.Det känns, ganska konstigt måste jag erkänna. Nu har helt plötsligt (ja, det kom faktiskt helt plötsligt) hälften av hela min studietid gått här.
Historian är klar. Om 1½ år är också biologin avklarad, sen tränger sig verkligheten obönhörligt på.
Vilka åsikter som flurerar i mitt huvud om denna insikt, är ganska oklart även för mig.
På et sätt kan jag inte vänta med att gå ut i skolan för att försöka ändra världen. Samtidigt kan det vara något av det läskigaste jag vet.
Ansvar.
Massa massa ansvar och problem.
Inge mer "pengar från CSN". Inge mer.. jag vet inte... vara student.

Men, andra har klarat det innan mig. Torde inte jag också klara av det då?
En annan kan inte göra något annat än att hoppas.


Övrigt. Mitt liv i övrigt då?
Just nu är det mest återkommande "Hej träningsvärk" samt en otroligt stökig lägenhet (håller på att göra en storrensning, vilket innebär att det är papper överallt).
I morgon kommer min själspolare hit till Karlstad och det ska bli underbart att träffa henne igen. Få diskutera lite säterliv =)
Hmm. Jag tycker just nu att det är ganska mycket att göra och mitt uppe i allt,,, ja.. mår jag nog ganska bra tror jag.

tid? Was is das?

Ojojoj.
snart är det opponering för en liten bonnatös. Det vill säga att min C-uppsats är klar för den traditionella sågningen.
Herr H skickade ett sms i torsdags och glatt frågade om jag hade sett opponerings-schemat. I och med denna glada ton behövde jag egentligen inte ens kolla upp vem som skulle granska min uppsasts i sömmarna. Mycket riktigt, Herr H var den "lyckligt utvalde". Oh Happy Day...
Nu skall vi kanske inte gå och bli nervösa inför detta, Herr H är ganska hård i sin bedömning ( och det hjälper verkligen inte mitt självförtroende att jag vet om att han själv är muy matcho duktig på att skriva uppsatser själv) men rättvis.
Vet att Lady C hade honom som opponent på B- uppsatsen och hon överlevde. Nåväl, det märks på onsdag.

Annars har jag insett att det minsan bara är en endast vecka kvar av historian (på universitetet) för min del! Hej och God morgon, vart tog 1½ år vägen? Nu är det alltså bara.. eh, två år kvar.
Sjukt läskigt, sen är det någonstans meningen att jag skall vara en godkänd lärare. bara 2 år kvar. Det är ju ingenting!... Ujujuj. Framtidsnojja!

Hmm. I morgon far jag åter till den "stora staden" (läs: småstaden). Det ska nog bli ganska gött tror jag.
Mitt liv.
Min lägenhet.
Mina rutiner...

Fast jag kommer sakna sällskapet och diskussionera. Jag får helt enkelt införa ett rullande schema då jag våldgästar mina vänner =)

Ta hand om er! Och kom ihåg att björnar flyger inte så länge det finns markgående bytesdjur.

Rastlös

Jag råkade räkna ut att efter omständigheterna så har jag varit hemma hos mamma och pappa en månad snart.
Och jag är smått imponerad av de som kan bo hos sina föräldrar ja.. När de är vuxna.
För nu håller jag på å gå upp i småatomer. Eller. Det är inge fel på mor och far, men det är ett stort fel på den lilla håla som de bor i.
Just nu, just nu är det ett stort fel för mig.
Kanske för att jag inser hur konservativa och fullkomligt ointresserade folk här är av att lära sig saker om världen.
USCH

På söndag åker jag tillbaks.
Och jag kommer sakna det jag nu är så sjukt trött på.. Det är konstigt, men jag vet att det blir så.
Och jag har insett att jag fortfarande vill vara ung, dum, naiv och fri ett tag till.
Vilket.. Vilket känns lite irriterande egentligen. Han var snäll, och bra på typ alla sätt. Men men. det gick aldrig så långt att det faktiskt uttalades något. Bara vibbar.
Vibbar kan man ignorera.
Och hoppas att han inte blir ledsen.
Usch... jag känner mig som ett monster egentligen. Som spelar något slags sjukt spel. Meeeen. Jag avslutade något som inte ens påbörjades. Förhoppningsvis kan han bli en bra vän.

När djuren blir sjuka

Det må vara så att det "bara" är ett djur, men det är inte alls roligt när de blir sjuka.
Nu är i och för sig Girre inte så sjuk men han har små sår på hornhinnan, vilket innebär att vi måste lägga i ögondroppar 4ggr/dag.
Det är alltså ett litet krig 4ggr/dag.
Och idag utmynnade det kriget i en krigsskada. Om det vore på mig hade det inte spelat någon roll, nu var ju situationen inte så.
Han har ont i en tass/ben. Och jag vet inte om det är allvarligt skadat. Han skrek inte eller så, utan när han kom in i buren så satt han inte ner vänster framtass och gör det inte än. Det har i och för sig hänt förr när han skuttat fel och så. Vi får se.

Det som är sämst är att allt förtroende som jag kämpat för att förtjäna i två år (det är två år sedan han sist behövdes behandlas för något) är numera bortblåst. Och det gör ONT i min själ.

Arrgh! I don't trust me self!

Efter många år har jag lärt mig åtminstone en sak.
jag litar inte på mig själv
Det kanske låter väldigt konstigt men helt ärligt...
Har du verkligen funderat över om du litar på dig själv?

Jag tycker nämligen att kroppen, hjärnan och hjärtat inte riktigt samarbetar när det ibland gäller åsikter men framför allt känslor!
Beroende på vilken av ovanstående tre som bestämmer för tillfället kan utgången av en antagen känsla ändra sig drastigt.


1) Kroppen vill en sak. Antagligen det som kräver minst insatts från dess sida, samt bringar mest njutning. Att slänga sig i säng med första bästa som attraherar har den inga invändningar emot egentligen.
2) Hjärnan är, som sagt hjärnan i kroppen. The smart thing. Den som säger Nej, till det mesta faktiskt. Nej till att just slänga sig i säng med första bästa eftersom hjärnan kan räkna ut vad vissa konsekvenser kan bli, nej till choklad. Men det behöver inte heller handla om njutningar, en sådan vanlig sak som träning är knappast den lata kroppen för. Hjärnan däremot tycker träning är en alldeles fantastiskt idé och många gånger tvingar kroppen till dessa fysiska övningar.
3) Hjärtat, den som måste erkännas, svagaste av de alla. Den som tycker gott om allt.. Och alla. Och som så gärna vill vara till lags och bara känna känna känna! Det är lätt att vara hjärta, förutom när hjärnan villigt talar om att känslor bara är till för mesar, alternativt när hjärnan försätter sina hjärnspöken på att göra hjärtat ledset. Då är det inte lätt, för när man känner mycket så gör också smärta mycke ont.

Så. Litar du fortfarande på dig själv?
Jag gör det bara inte. Jag litar inte på något som min själ upplever förän jag vet att alla tre komponenterna fått säga till i saken. Är de då överens.. Ja, då kanske.

Just nu har jag en stark aning om att hjärtat och kroppen har gjort en slug komplott mot hjärnan och uteslutit den från styrelsen av min kropp. Ibland hör jag hur den slänger in vissa argument i tankegången. Men oftast så dämpas dess gnat av bubbel och lalalala.
Därav vill jag inte heller basunera ut vad mina tankegångar rör sig om (även om ni säkert har era gissningar) för när väl hjärnan kommer tillbaka i chefspossition... Ja, då kan mina åsikter på ett ögonblick ändras.
Vi får helt enkelt, framför allt jag får helt enkelt, ha lite tålamod.
Ja, för det är jag ju så bra på. Hahahaha

nyår

Nyår

Tyvärr har jag aldrig varit någon nyårsfantast.
God mat -Ja tack
Gott sällskap - Ja tack

Men hela det här. Hej och Hå med nytt år och nya möjligheter? nej. nej nej nej.
Jag har svårt med det eftersom beroende på hur man räknar, så är varje tolvslag på natten ett nytt år.
Dessutom är alla andra (ja, inte föräldrarna och så) bakfulla och sega.
Och ja, jag är pigg

Och nu.. 15 minuter från det jag började skriva jätteförbannad!
Ingen behandlar mina vänner så

Bitch