SODRS DII

Jag kommer aldrig kunna sälja en lögn för att bota min ensamhet.
För lögnen gör mig illamående inte bara psykiskt utan mer fysiskt.

Fel fel fel.


Så. Tills den dagen jag hittar den själ som inte gör mig fysiskt illamående så tänker jag förbli singel. That's it.
Jag ska försöka att läka mig själv från de sår jag själv skapat. Gråta de tårar jag måste men inte kan. Inse de sakerna jag burit på i evighet utan att sett dem.
Och må bättre.
Jag ska må bättre.

samson// Regina Spektor

Vänta ett ögonblick, låt den äkta känslan svepa över dig och låt dig hänföras av vad den ger dig.
Jag saknar min äkthet, personlifierad av en lukt och ljud och värme.
Så jag sitter här och minns hur det var när äktheten fanns i mitt liv... hur den förde in nya toner i mitt liv och hur det lät mig vara den jag precis ville vara. Från sekund till sekund utan att dömma de ord som kom över mina läppar. Hur konstiga de än var.

Tänk om jag mist min äkthet? tänk om någon annan får åtrå dess värme och dess toner.
Och allt jag kan tänka på, medan illamåendet gör sig påminnt är att jag nog hade min chans. Men att jag inte tog den. Inte så mycket för min egen rädslas skull, utan enbart på den.
Dock rädlsan att så fort jag skulle få dessa toner av äkthet i min hand, att det skulle förvandlas till damm som blåste bort med vinden. Jag har inte råd med det, jag har inte råd att mista tron på att det finns äkthet kvar i denna värld. Så jag låter den gå, för att om den vill, själmant komma tillbaks... Det är något av det svåraste jag gjort.

Ikväll satt jag och T och pratade. Om många saker som var viktiga och jag tror att jag fått en ny vän och det värmer. En fin vän som jag måste säga att jag är på många sätt, imponerad av.
Och vackra Flisan fikade med mig idag och såg hur jag hade det i skolan. Hon är bra, Flisan. En stund av verklighet på ett bra sätt.

Och snön den har yrt ner hela dagen, gjorde det svårt att gå hem från festen som ändå inte hade det jag sökte...

Och jag borde sova. Men tonerna och minnet av någonting som spelade roll kommer likt ett mjukt regn ur datorn. Jag vet att detta vart ett konstigt inlägg. Men saker som verkligen spelar roll, måste få ta sin tid. Och som sagt, jag har inte råd att kasta bort det.

D e mycke nu

Uhua..
Trött, ack så trött.
Och i morgon väntar ännu en dag på universitetet trots att det är lördag. Växterna skiter nämligen i helgdagar och tänker uppenbarligen vissna och inte hålla sig vid liv tills måndag då skolan egentligen börjar igen. Men förhoppningsvis får jag lite fika-besök och besök av andra liksinnade nördar :)

Igår var det trevligt med tjejkväll med vin, vitlöksbröd och samtal om livet och verkligheten. Djupa och ytliga saker blandat i en välbalanserad kompott. Och det var helt klart värt den sömnbrist som det ändå skapade :) Kören har inte bara utvecklat min sång och gett mig ett självförtroende i min röst som jag aldrig någonsin haft, utan viktigast av allt så har den gett mig nya vackra vänner.

Nej. Dags å sova och vänta på träningsvärken som lär komma som ett brev på posten i morgon.

Jag ser ut genom fönstret och ser hur snöflingorna faller ner mot marken liksom ett kometregn.
Jag sitter i skolan. Ensam i ett stort labb. Det är jag, mina prover och min dator... och man kunde tro att jag skulle känna mig ensam, tvingad att vara här.
Men på något konstigt sätt känner jag mig ganska lycklig.

Det är som om tankarna inte är lika tunga här. Ungefär som hemma i huset, där är tankarna aldrig lika besvärliga som i lägenheten.

Och jag ser ut på snön som virvlar ner, jag ser träden och jag kan ana att det finns en sol bakom molnen....

Små onda

1: Jag börjar nog bli uttråkad och desperat eftersom jag numer ibland kikar på blondinbellas blogg. Tragiskt.

2: Det vore nästan enklare att må dåligt hela tiden. För då kanske man kunde göra något mer handfast åt det. Nu är det bara ibland, eller.. det finns alltid där, men ibland glömmer jag bort det. Som när jag sjunger, eller dansar, eller fikar med vännerna... Sen, när jag sitter här som ett påklätt lik framför datorn så kommer magontet.
Men, ändå. Det kunde vara mycket mycket värre. Och som pappa alltid säger: Det finns alltid de som har det sämre.
Ibland har jag dåligt samvete för att jag inte är tipp-topp-glad och uppskattar livet. Jag har det juh faktiskt väldigt bra på väldigt många sätt. Men jag kan inte rå för det. Jag vet juh förbanne mig inte ens varför jag får mina dalar, de bara kommer. Objudna gäster.

Sagan Om Den Rastlösa Själen Del I

Det fanns en gång en rastlös själ som sökte mening med livet.
Hon sökte överallt. Hos Gud, ute i snön, i böckerna, på jobbet, i glaset och i sängen.
Men den fanns ingenstans, meningen med livet.
Och den rastösa själen började tvivla. Hon började att undra varför hennes uppenbarelse överhuvudtaget fanns på denna jord om livet ändå skulle vara tomt och ihåligt.
Som ett eko, från en svunnen tid.

Sen började hon tvivla att det inte bara var meningen med livet som gick henne miste, utan att det också måste vara hennes fel att livet var som det var.
För varför kunde alla andra hitta sin mening med livet och inte hon om det inte var fel på henne? Men tanken var för skrämmande, som ett stup eller en bottenlös brunn. Och bara tanken på att behöva tänka tanken blev outhärdig. Tänk om hon inte var den hon trodde att hon var?? Och så fort hon hade tänkt DEN tanken var det som verkligheten löstes upp och en svart och ändlös avgrund öppnade upp sig under hennes fötter. Det var här hon tappade fotfästet.
Men det man inte ser, det existerar inte. Så hon slöt sina ögon hårt och tittade aldrig ner.

En rastlösa själ bokade upp all sin tid med andra själar.
För om hon blev ensam med sin ensamhet så fanns det alltid en risk att tankarna skulle krypa och få henne att se ner, för att se att hon stod i tomma luften.
Det gick bra. Ett tag.. Vännerna, familjen, tillfälliga förbindelser, sex och sprit dämpade ångesten.
Men. En kväll när hon inte hade något annat för sig, tittade hon ner.
Och föll.



...



...



Det fanns en gång en rastlös själ som svävar i ett mörker i ett försök att hitta sig själv.
Och det enda hon lärt sig än så länge, är att svaret inte fanns där hon sökte det.

jaja

Att ta råd från sig själv är det svåraste som finns.
Speciellt när det antagligen är bra råd.

Men.
I did it
Och kanske går det lättare nu.

Bra men konstigt

Jag försöker att skaka av mig känslan av söndagsångesten. Eller, det är inte ångest heller. Det är bara känslan av att jag har upplevt en helg som jag skulle behöva sönderanalysera men kan inte. Inte för att jag inte har någon att analysera med. Utan mer för att jag faktiskt inte kan analysera den. Den har varit bra men konstig.

Fredag:
Vackraste vännerna.
Klädbyten.
Hälsa via Webcam.
Fest
Natt
Mat
Säng
Prata. och alltid. Alltid om djupa personliga saker.
Tanken efter ordet: Pålitlig?
Närhet. Pojke. Men inget sex. Konstigt. Inte ens spänning.

Lördag:
Upp efter 1 timmes sömn.
Melodikrysset med det vackra yrvädret.
Andra vackra höstdagen skriver. Hennes pojke är dum.
Önskar henne bättre tur. Bättre.. bara bättre.
Sover igen. Mitt på dagen.
Leker ung och dum.
Varför ångest över detta? Uppfostrad till "duktiga annika"?
Melodifestival.
Skönt att bara vara.
Promenix och prat.
Prat mitt i natten.

Och så idag. Söndag.
Sover för länge.
Får ångest igen. Över det.
Vill analysera.
Men kan inte.
Skriver detta blogginlägg.
Som antagligen är skitkrångligt och tråkigt att läsa.
Men det är det enda sättet jag kan skriva just nu.


Jag är.
Och jag har det bra.
Och jag vill inte byta mitt liv mot någonting.

insikt

En dag kommer jag antagligen att vakna upp och fundera över mitt liv. Varför jag har så svårt att vara ensam, inte bara kärleksmässigt utan mer vänskaps/familjmässigt.
En dag kommer jag att vakna upp och inse att livet helt plötsligt har gått ut på att festa varje fredag- lördagkväll. Att jag fyller upp all min fritid med saker jag är halvbra på, eller som stimulerar mitt inre. Så som sång och dans.
En dag kommer jag antagligen att vakna upp och känna det som jag fått en hink med isvatten över huvudet, då jag inser att jag ersätter all närhet och osäkerhet med skolan. Det enda jag är riktigt bra på.

Ja.
En dag kommer jag vakna upp och känna mig förlorad. Eller hel. Eller halv...
Jag vet inte.
Men det är inte idag.
Inte idag.

Idag vaknar jag upp och vet bara en endaste sak.
Jag är här. Nu. Och jag lever.

Saker jag borde göra

jag borde läsa.
Både i boken och uppsatsen... I stället sitter jag och läser bloggar, skriver blogg själv och lyssnar på riktigt bra musik.
Detta med att ha två dagar i skolan suger ganska hårt. Hellre 8-16 varje dag än tisdag och torsdag 9-12. Jag har ingen självdiciplin, never had- never will. Det är illa.. riktigt illa.

Men. Livet är ju roligt. Och jag håller mitt nyårslöfte.
Så, det får ordna sig sen :)

De bästa

Vad jag än kommer skriva nu, så kommer det verka platt och grått och tråkigt. För det finns inga meningar eller ord eller fraser som kan beskriva något så taget för givet som vänner. Jag är totalt förälskade i dem, ni vet.. så där att man kan bli totalt kär i en vän, fast bara på ett vänskapligt vis?

Jag är tacksam... Så otroligt OTROLIGT tacksam över att just jag fått lära känna alla dessa människor som jag har runt omkring mig. Jag förstår inte hur just jag kan ha så många bra vänner. Vänner som dagligen överaskar mig positivt. För jag är ganska säker på att jag inte egentligen förtjänar nån utav dem.

Tack.
Tack för att just du har blivit en del av mitt liv. Ni är de absolut vackraste jag vet, allihop.
Och jag är tacksam för varje sekund med er.

Värme // K