önskan

Jag vill vara som en vampyr. Jag vill bita mig fast i din halspulsåder och sakta suga i mig din energi samtidigt som jag ser din försvinna.
Jag tror inte ens jag skulle sluta då ditt ögolock skulle fladdra till på din sista sekund.

Catch me if I fall

Det fanns en tid då jag försökte fylla ett hål i mitt inre.
Det fanns en tid då alkoholen flödade i ett försök att dämpa den ångest som finns.
Det fanns en tid då ensamheten var mer skrämmande än döden eftersom den alltid innebar ett möte med mig själv.

Jag påstår inte att den tiden är över.
Rastlösheten som river min själ finns fortfarande där.
Rädslan att vara själv är större än någonsin.
Ångesten över att inte tillhöra "de där".. och gudarna vet vilka "de där" är för jag vet inte.. jag bara vet att om mina fester inte har 20-30 personer så tror jag inte att jag tillhör "de där".
Jag strävar efter ytliga mål, populäritet. Kvantitet och kvalité på en och samma gång.

Jag strävar efter beundran.
Jag önskar mig inte rikedom via pengar. Jag önskar mig beundran och att vara behövd...
Det fanns en tid, då allting var ytligt för det djupa innebar att man skulle vara nöjd. Det djupa och äkta innebar också en rensakning av mig själv. Och det mest skrämmande jag tvingas att göra är att varje dag möta mitt eget mörker. För vad händer när jag inte orkar tämja det längre? Jag vet hur det känns att falla. Jag vet hur riktigt mörker kväver en och någonstans, när man tar sig ur det där oändliga ångestfyllda tomrummet så vill man aldrig någonsin tillbaka. Därför flyr man till det som känns bra.

Sist jag föll var väl ungefär för ett år sedan, ner i mig själv och ner i mitt eget helvette. Sist jag föll, stannade jag upp precis innan och tittade ner- och föll. Sist jag föll... sist jag föll rasade min värld samman och jag trodde aldrig att jag skulle må bra igen. Så när jag väl tog mig upp,,, så klamrade / klamrar jag mig desperat fast vid det som gör att jag mår bra, även om det är ytliga ting.

Men så som tider går kommer också insikten. Visst är sanningen ful och skrämmande, men den skall frigöra dig.
Och sanningen är att jag fortfarande önskar mig allt det där även om jag inser att allt det där inte är vackert. även om jag inser att allt det där är något som inte spelar roll.

Men... sanningen är att jag idag också söker efter något djupare, en större mening. Det kommer innebära att jag släpper taget om det som gör att jag mår bra (tror jag), det innebär att jag likväl som hittar något bra också kommer att falla...
Och sanningen är att jag vet inte om jag vågar för det skrämmer skiten ur mig.

Men.
jag är idag inte den jag var för ett år sedan.




Catch me if I fall.. please.

Glöggkväll 2009

Så var glöggkvällen för 2009 över.
6 flaskor glögg, 20 personer, pepparkakor och hembakt saffransbröd samt gott julgodis från Jenny.
Ja, en lyckad kväll.
Sista gästerna (Jen, Dappe och Phia) gick precis nu, vid ett.

Snart.. snart är det jul

I think I need chocolate

Jag vet vad detta handlar om.
Det handlar om hormoner, något som jag personligen hyser en stark misstänsamhet mot. Detta med all rätt då dom här ytterst små mängderna av ihopsatta molekyler får en hel kropp att bli knasig.

Så jag vet nog, tro inte att jag inte vet. Hormoner.

Hormoner får just nu mina tankar att bli väldigt nedstämda. Och jag ältar. Borde jag inte vara glad? Lycklig? Tacksam? Jag är det ibland, eller kanske rättare sagt oftast. Men en gång per månad tolkar jag allt helt fel och blir tokledsen.

Så.. jag måste lära mig vissa saker. Som att nr 1: lära sig själv att hålla käften när man vet att det inte är jag utan hormonmonstret som talar. det är ABSOLUT nr 1
Inte för att jag har förstört något men jag känner hur jag liksom... säger lite fel saker. Gnäller lite för mycket, vinklar lite för enkelspårigt... ect ect

Jag tror jag behöver choklad

Jag kan inte rå för mina tolkningar.
Och jag är lite självisk, jag vet.

Jag jobbar på det. Men hur lätt är det att försöka frånsäga sig något som känns bra?

om att uppleva

Det är svårt.. För det är svårt att hitta tillbaka till en vardag då jag faktiskt har upplevt saker. Livsomvälvande saker som får mig att förstå mig själv lite mindre, eller lite mer... jag vet faktiskt inte. Men jag har upplevt saker, hela min själ har blivit berörd och därför är det svårt att hitta tillbaka till ett vardagslunk.
Samtidigt är det svårt, för det får alldeles för lätt att just hitta tillbaka till vardagen. Helt plötsligt, då jag står och skär paprika till middagen kan jag vakna upp och tänkta att jag faktiskt har upplevt saker. Och att det därför inte alls borde vara så här lätt att fastna i små gråa vardagsproblem. Men det är det.

Ibland undrar jag om jag inte har drömt. Allt är ju som vanligt här hemma, har jag ens varit borta? Ibland betvivlar jag det, starkt. För nu sitter jag här, i ett bibliotek och knapprar på min dator och ser hur orden jag skriver handlar om det jag har upplevt, men ter sig tomma och livlösa i jämförelse med känslorna.

Och om bara några veckor är jag klar här. No more universitet egentligen, det är meningen att jag är vuxen. Ha. ha.. ha...
Och hela våren ter sig som ett enda stort blurr, jag har inte en aning om vad som händer.


Men för nu vet jag vad som händer. Ettor och nollor blir till symboler på min datorn, och symbolerna bildar tillsammans ord som bildar meningar och som tillslut ska bilda ett sammanhang. Det är ungefär det jag klarar just nu, sen får jag ta allt annat som det kommer.
Hakkuna matata

home

Tillbaka till Sverige.

Och snart ska jag skriva ett alldeles fantastiskt inlägg om Sydafrika, hur det var, människorna, upplevelserna och känslorna från resan. Men jag kan inte just nu, jag tror faktiskt att den ligger lite för nära just nu och jag kämpar fortfarande med att försöka ställa om mig till verkligheten.
Det går sisådär.

Dessutom verkar jag ha blivit utbytt där nere i SA eftersom personen som kom hem till Sverige igen är morgonpigg! Eller så är det bara så att 5 veckors vfu, (= min morgon börjar 05.45)+ 1 veckas älgjakt (= 05.45) + 5 veckor i SA (där det räknas som sovmorgon om man går upp 0800) helt enkelt mynnar ut i att jag har blivit morgon"pigg". Pigg är väl en sanning med modifikation men jag vaknar runt sju och går upp då.

Så god morgon världen.
Och ärligt, det är faktiskt helt knasigt skönt att vara hemma igen... Det trodde jag inte att det skulle vara....

hej då Sverige

Puss & kram
ta hand om er.

Nu far jag :)

40 h 20 minuter

om 40 timmar och 20 minuter går planet från arlanda till sydafrika.
Och jag borde vara mer nervös.. Men.. allt bara känns som "det kommer ordna sig". Kanske har jag varit så nervös så länge att min kvot är uppfylld.

it's good

Jag känner mig inte ensam längre.. och det är väldigt konstigt för ingenting har egentligen hänt. Men förr kunde jag känna mig som den mest tokensamaste människan på hela jorden och att ingen förstod mig.. på riktigt.
Visst, jag hade redan då bra vänner som verkligen gjorde så gott de kunde men det hjälpte inte mot den värsta ensamheten.
Men som sagt, ingenting har egentligen hänt... det är bara det att jag känner mig inte ensam längre. För jag har världens bästa "på-riktigt-familj" som baseras på blodband men också en stoooor och härlig "extra-familj" som är mina vänner.

Kanske insåg jag först idag när jag städade hur viktiga de är för mig. Detta eftersom det kanske (men jag tror verkligen inte att han dyker upp) kommer en kille som jag träffade förra fredagen och om han kommer idag så kommer han att träffa min x:familj och det bara är så, det finns ingen kille som kan tävla med den i uppmärksamhet så går han inte ihop med vännerna så är det byebye...

Om en vecka och en dag åker jag till Sydafrika. jag tror inte riktigt att jag har förstått detta ännu men det känns bra. Nervöst, självklart men bra.
Och på måndag börjar älgjakten :)

2009 har hittills varit ett fantastiskt år, jag hoppas det fortsätter så.

KRAM

önskar jag kunde sluta att tänka

Renget piskar ner utanför mitt fönster.
Och saker händer... Och jojomen, det skrämmer skiten ur mig. Jag hade det liksom så bra, en förändring ska vara av godo. Jag är inte säker på att jag tror att den här förändringen är bra.. Kanske, men.. eh bara kanske.

Och jag passar på att be om ursäkt till mina vänner eftersom jag just nu är i period då jag inte är tokförjust i att prata långa stunder i telefonen. Jag vet inte varför, det blir så ibland.

Alltså.. Det är juh bra nu, det är BRA. Jag har så roligt nästan hela tiden... Så varför ska det komma något som kanske ska förstöra det när detta någonting är något som jag borde se fram emot. Då kanske förändringen inte är rätt? Gah! Jag tänker för mycket!
Jag är framför allt rädd att förändra vissa av mina vänskapsrealtioner och den här förändringen skulle nog kunna förändra en hel del. Och DET vill jag fan inte.

snurra min jord

Jag står och ser mig omkring på en värld som snurrar fortare för varje sekund.
Har ni någonsin åkt virvelvinden och tittat upp i taket? Allt man ser är olika färger och ljus som flyter samman samtidigt som musiken dånar i örone och utesluter allt annat. Så känns det, just nu känns det precis så. Det finns bara just nu, men musiken och ljusen och jag.. Och kanske du. Jag vet inte, ibland finns du där om jag tittar åt sidan och ibland kan blir jag förhäxad av ljuset.

Allting går så fort nu. Och jag, jag bara står och tittar mig omkring och skrattar åt alla hysteriska människor. Och fastän det har hänt så mycket, jag har varit så arg på idiotiska utbytesstudenter, jag har somnat lycklig hållandens någon i hand och snart.. snart är det Sydafrika *iiik*. Så kan jag bara leva idag och lyssna på Loke och kanske ibland göra lite skolarbete.

Big mama

När farmor och farfar hade dött och det var dags för mina farbröder och min faster att dela upp huset, bodde jag redan där.
Det var kanske självklart att de skulle fråga mig om det var något jag ville ha kvar men jag blev ändå överraskad av frågan.

Det jag valde att verkligen be om att få ha kvar, var täcken, kuddar, sängelinnen och madrasser i så stor mån som möjligt. För det kanske låter fånigt med det finns få tillfällen då jag känner mig så "rik" som när jag kan säga till mina långväga vänner kom till mig, du behöver inte ta med dig någonting mer än tandborsten... Och speciellt när det är många som kommer.

Som i morgon.
Vi blir minst 13 personer i stugan (precis som det ska vara) och jag kan (med lite hjälp från mamma och pappa) säga just det där kom till mig, du behöver inte ta med dig något annat än tandborsten and I love it!

I morgon är det hatt-och mustaschfest! och mârten. Med massa nytt folk men framför allt med nära och kära vänner.

fredag

Det är konstigt...
Men idag ligger det liksom en förväntan i luften.
Jag vet inte om det kanske bara är jag... Eller om det ligger hos alla?
Snart skola. Sista teoretiska på specialpedg och om jag inte får för mig att läsa vidare så är det faktiskst det sista teoretiska jag någonsin gör *gulp*.

Senare idag bär det hemöver och i morgon är det fest.
Men först: skola
Och innan hemfärden: Middag med D.

insikter

Jag har en stark tro på att saker som händer, händer till stor del av en mening. Om det så bara är jag som ger händelsen en mening så blir händelsen genom detta meningsfull.

Jag går en kurs nu, specialpedagogik. En kurs vars existens jag inte nämnvärt såg fram emot utan snarare tvärt om. Men, om allting händer av en mening så kan jag självklart hitta en mening i kursen. För min egen del handlar meningen dels självklart om min utbildning och framtida jobb men på ett mer personligt plan kommer kursen att handla om att hitta mig själv. Eller rättare sagt, att acceptera vem jag är.

Låt mig ta ett exempel: Vi satt på en föreläsning igår om genusperspektiv med Tomas Saar, en oerhört duktig föreläsare. Han pratade om vilka stereotyper vi delar in kvinnor och män i och desto längre föreläsningen pågick desto mer insåg jag att de "typiska" egenskaperna som tillskrivs en man är några av mina egna starkaste drag. För er nu som känner mig så vet ni om att jag ibland har problem med just detta, att jag inte känner mig nämnvärt kvinnlig i denna värld och igår fick jag det svart på vitt att nej, jag innehar inte de typiska kvinnliga egenskaperna utan är mer en pojkflicka. Nu kanske man kan tro att detta i sin tur kom att späda på min osäkerhet men döm min förvåning när jag istället kände ett lugn. För föreläsningen igår påvisade också att det idag finns en medvetenhet om våra påskriva könsroller och på så vis finns det också en chans att de en dag kommer att luckras upp så att vi i stället för att döma människor utefter kön kommer att se dem som personer med egna unika egenskaper. Och sen, framför allt för min egen del, så kände jag mig stark och faktiskt kapabel att gå hur långt som helst. Så jag kanske satsar på en karriär inom något stort företag och siktar på posten som Vd, uppenbarligen har jag alla de egenskaper som behövs :) Det hjälpte också min osäkerhet inför min kvinnlighet ur relationssyftet eftersom jag också förstod igår att det finns, även om de är få, karlar där ute som kommer att se mig som en kvinna med alla mina drag och fortfarande tycka att de är kvinnliga. Att det bara är osäkra små pojkar som måste hävda sig inför mig och att det helt enkelt är så att dessa småspolingar inte är intressanta i det långa loppet. Dessutom fick min syn på vad manlighet är, en ordentlig törn vilket alltid är smått irriterande eftersom man då förstår att man haft/har fördommar men samtidigt skönt eftersom jag faktiskt vågar erkänna och ompröva dem.


Egentligen skulle jag också vilja skriva om min nyfödda rädlsa inför svininfluensan också men jag sparar detta orosmoment tills nästa gång.

Avslutningsvis skulle jag vilja citera vår studiegrupp:
Varför ska alla vara så jävla lika?

Upp, upp, upp och så *pang* Ner.
Nernernerner. Inte jättelångt men tillräckligt för att jag ska bli trött i själen och får ett behov av att undvika massa människor.
I don't wanna do this shit any longer.

En liten, ytters liten del av mig har vaknat och påstår att filmkväll med mys i soffan låter mycket bättre än att dricka lakrisshots som kostar skjortan för att sedan spy upp dem senare under natten.

Jag tror att jag börjar sakterliga bli redo för något slags nästa steg. I hate it, det skrämmer mig och framför allt betyder det att jag inte skulle vara nöjd med min situation just nu.
Jag önskar att jag kunde njuta mer av livet, ni vet. lev varje dag som att den är den sista.
Men i slutändan känner jag mig ensam och thats just the way it is.

Jadajadajada
Nu ska jag gå in i huset, andas, se på tv och frossa i glass och helt enkelt tänka "f*ck this shit"


blabalbla/ K

En riktig rackarnas rock

Jag skulle vilja skriva om något nytt och fascinerande.
Men det bästa i livet just nu är varken nytt eller fascinerande... bara skönt.

Jag ser mig om i lägenheten och känner mig hemma.
Jag träffar gamla vänner och skrattar så jag får ont i magen.
Det är söta pojkar och snygga män ÖVERALLT :)
Och ja...
Jag somnar på föreläsningarna.

Nej, ärligt. jag skulle vilja skriva om att jag blir bjuden på tårtkalas överallt, att det knackar på dörren utan att jag väntar sällskap, om intressanta diskussioner. Jag skulle vilja skriva om David som bara är som david är och om insikten idag att jag saknat honom.
Jag skulle vilja skriva om tokgod äppelpaj som Flisan bjöd på hemma hos Barbisarna.
Och jag skulle vilja skriva om att barbaskön, som när jag träffade henne hade bestämt sig för att aldrig mer skaffa barn eller karl idag, och som idag är lyckligt gift och har 3 barn med karln.

Ja. Det finns så mycket jag vill skriva om men jag är så säker på att ni har hört det 10000 gånger förut och är trött på att höra om det.
Så, jag skiter i att utveckla det mer och berättar istället att jag dansar vilt till "en riktig rackarns rock" med smurfarna i lägenheten och att jag mår bra. Och att jag är nöjd.

gamla hjulspår

Detta inlägg handlar egentligen om flera saker som alla har just gemensamma att de är början på något jag har gjort om och om igen.

I morgon börjar skolan igen, eller universitetsstudierna som det så fint nu för tiden måste kallas. Sista terminen på lärarutbildningen. I know how to do this shit, jag har studietekniken även om den alltid innebär ångest dagen innan inlämningen. Jjust nu är det bara öken på motivationsfronten hipp hurra.

Igår var det fest, I know how to do that too. Förfest med tjejerna (okej, så jag är däremot inte van att vara på bara tjejkväll, men med tårta och gott sällskap funkar det mest :)) Sen var det ut på arena till dålig musik. Det var verkligen synd att de flesta gav upp så fort som de gjorde men jag förstår dem i och med att musiken verkligen, VERKLIGEN sög. Sen vart det bråk på dansgolvet med två killar som verkligen pucklade på varandra (och där var jag i mitten innan jag hade vett nog att förflytta mig från boxningsringen).. Men i slutändan hade jag en bra kväll för jag har en böna som jag har festat så oändligt många gånger med och som jag tokroligt med. Och självklart, jag vet hur man festar med honom, det hjulspåret borde egentligen inte vara gammalt men det är det. Ibland är det lite synd bara för jag vet att jag så lätt bara glider in i dessa gamla hjulspår och hamnar att festa nästan bara med honom vilket jag tror ibland kan vara lite tråkigt för de andra som är med. Men... när vi röjde loss på dansgolvet igår fanns det inga "andra"...

Sen på kvällen fastnade jag åter igen i ett gammalt hjulspår då alkoholen hade verkat lite för väl (vilket alltid innebär att vettet går ut när spriten går in) så jag och bönan kom på att det var en strålande idé att gå hem [ja... trots mina skavsår- som sagt: sprit in och vett ut]. Men samtidigt är det ingenting jag ångrar för under promenaden hem så pratade vi som riktiga vänner gör om allt och inget och ja,,, allt kändes bara bra. För första gången på länge kändes allt bra i hjärtat.

Så sista hjulspåret för detta inlägg: somnar 04.40... och vad ska jag göra samma dag? jojomen, jobba. Hell yeah.

Jag och mina gamla vanor. kära gamla vanor, vissa vill jag aldrig bryta vissa kanske borde bytas ut. Hur som helst lever jag och frodas....

Over and out/ K

vi börjar med i morgon

Så satte jag mig på tåget.
Och innan hade det inte kännts konstigt ens. Men just då, just då kändes det konstigt. Att se husen, byn, skogarna fara förbi och att sommaren redan är över.
Men samtidigt känns det hoppfullt. Jag tror. Och vågar tro på en bra tid.
And it's good.

Denna vecka har varit en uppsamlingsvecka. En vecka då jag har skickat alla de där mailen som jag så länge borde ha skickat.
Jag har till och med börjat skriva på uppsatsen. Låna böcker, pratat med handledare, varit hemma hos mor och far för att göra det sista i huset inför hösten.
Jag behövde den här veckan. Hur har jag någonsin överlevt utan den?

Detta är min egentliga sista termin. Sen är det meningen att jag ska vara vuxen- hell no.
Sen är det meningen att jag ska ha ett jobb. Ett liv som jag kanske, eventuellt kan vara nöjd med. Men jag vill inte vara nöjd. Jag vill ut på äventyr!


Men... En dag i taget. Vi börjar med i morgon, med massa härligt fika/lunch och utbytesstudenter.


Så länge det finns liv, finns det hopp.

karltokig

Det är killar överallt!
Snygga, charmerande och roliga pojkar och jag blir alldeles till mig i trasorna.
Ser på kort från MV och inser att jo, de ser ganska bra ut allihop. Vissa tilltalar mig mer än andra och vissa är verkligen som bröder till mig vilket gör det hela väldigt olustigt att ens tänka på dem på det sättet. Men till och med jag inser att jo, de ser ganska bra ut på sitt sätt. Sen finns det de som verkligen... verkligen tilltalar min smak både till utseendet och till sättet. Det suuuuger bara att det inte liksom ens finns en chans där.

Sen idag så mötte jag upp utbytesstudenter. Och hej och hå! Det gjorde INTE ont att se på.
Dessutom skrev jag till en kille från MV som jag tyckte var sjukt snygg. Jag skrev på facebook och fick ett trevligt svar.

Ja shit och godmorgon. Det är något fel på mig och antagligen på dem som pratar med mig.
Men jag tänker inte klaga. Jag tänker njuta så möe jag kan, för jag har försakat allt för mycke tid på att vara osäker på mig själv. Och om jag går in med inställningen att det handlar om vänskap, så går det nog bra.

Over and out// Eder allas karltokiga ylletott

en punkt för sommaren

Jag packar ihop mina saker.
Sommaren är över.
Och jag drar ut på det hela. Sortera kläderna i olika högar, vill inte packa ner dem i väskan. För att på riktigt packa ner dem betyder också att just det- sommaren är över.
Den gick så fort. Jag tycker det inte var längesedan jag packade ner mina saker inför sommaren hemma...
Och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det hela. Visst, skoj att komma tillbaka till kd och träffa alla vännerna igen. Men... kd är inte hemma, inte hos kossorna, inte hos mamma och pappa. Här har jag ett hus. Här har jag luft och någon som ser till att jag inte faller.
Framför allt vill jag inte att sommaren ska vara över. Men MV är som en punkt för den och kommer alltid att vara det. En punkt för sommaren.
Bitterljuvt.

MV09 kort

Jag blundar. Och tänker tillbaka, en endaste vecka tillbaks behöver jag tänka för att bli lycklig. Inte för att jag är olycklig nu men medeltidsveckan går så fort så fort. Helt plötsligt är den över och det är höst igen.

Medeltidsveckan 09 betydde mer för mig personmässigt än upplevelsemässigt. Och de ökända s.k. festivalförälskelserna inföll självklart. Inte kanske på pojkväns-stadiet utan mer på vänskapsstadiet. Ni vet, hur man kan bli kompis-tokförälskade i någon. Självklart vart de nya bekanskaperna de mest genomträdande och omvälvande medan de äldre bekantskaperna gav mig tryggheten och lugnet.

Och jag borde nog bo i ett kollektiv. Inte ensam, inte i denna påtvingande ensamhet i alla fall.
8 st i en lägenhet på två rum och kök.
5 st i ett sovrum. Och jag saknar livet ur mig efter dem. Efter alla skratt, alla dumma skämt, alla tragiska godnattsagor. Jag saknar verkligen allihop och jag blev alldeles kär i varenda en av dem.

att då sitta här. Nu.. Ensam, är lite jobbigt men det går.

Kortsammanfattningen av MV 09:

Nisses strumpor
Challe
Effes
Lyckade ragg och dryga 08:or
Två gäng
En jävla idiotisk ***** och en Biiiiitchig ******. Gud vad jag bara önskar att hon kunde bete sig bättre mot sin pojkvän, hon FÖRTJÄNAR HONOM INTE! Och jag önskar att D kunde växa upp, mogna lite eller bara... bara sluta bete sig som en idiot. (nej nej, detta handlar absolut inte om det enda paret i gänget. De två D&M är juh hur gulliga som helst :))
Raukarna och Fårö!
God mat
Blom & mintun
E & grillen. Samt att E verkligen blev min vän här, inte bara en kompis utan en riktigt vän.
Psykbryt sista dagen då jag bara satt och grät i en timme, men det var skönt.
Rävar!
Nyckelpigor

Och bara, Ren och toklycklig Kärlek.

kortkort

Min lilla gråtuss vaknade upp och är hemma från veterinären. det är väldigt VÄLDIGT skönt.
Nu får vi bara hoppas att hon planerar att faktiskt börja äta också.

Tack alla snälla för era snälla och uppmuntrande ord!

Snart är det gotland. Snart är det medeltidsveckan!
Och hela min kropp och själ bara vibrerar av längtan till den!

Gå inte än min älskade.
Stanna ett tag till, det finns så mycket tid kvar vi måste uppleva tillsammans.
Du, min lilla dammtuss.

Du kom in i mitt liv oplanerat. Det brukar vara så.
Du rörde upp himel och jord och fann en plats i mitt hjärta.
Och jag Vet att den tid vi har tillsammans är begränsad. Men gå inte än, lämna mig inte än, stanna ett tag till. Kämpa lite längre.

Du blev som ett syskon, en vän. Någon som alltid fanns där som en grå liten trumpen farbror som ibland förvandlade sig till världens gulligaste. Vem ska annars bedöma mina pojkvänner? Vem ska annars bita i mattan och hoppa upp på bordet?

Så gå inte, lämna mig inte här med sorg och saknad.
Så stanna här med mig. Somna inte ifrån mig.
Inte än.

knytis

Huset är tomt igen. Och det är konstigt, för tänk hur lätt det är att vänja sig till med att ha människor; vackra, ljuviga vänner som bara... Bara ÄR omkring en och ja älsker et!
Ibland funderar jag på om jag verkligen inte ska bo i ett kollektiv, även om jag verkligen uppskattar ensamheten ibland så trivs jag som allra bäst bland massa människor.

Igår kom det en liten hög med vänner och bekanta och familjen in till stugan på knytis. Vi landade tillslut på 13 personer som åt och drack. 8 "ungdomar" och 5 "vuxna". Jag vet inte om jag och bror egenliten räknas till ungdomar men jo det gör vi nog :) och GOD mat var det, GODA kakor och TREVLIG stämning. Jag mådde bra. Även om jag ibland blev fundersam, men försöker släppa det. Försöker att inte tänka eller fundera över det eftersom jag varit så duktig den senaste tiden och faktiskt hållt mig borta från de där tankarna.


Och snart är det gotland, visby, medelitdsveckan.
Något jag verkligen, VERKLIGEN ser fram emot. Samtidigt som jag lite bävar inför den. Den går så fort när den väl är här. *poff* så är den borta. Men än är den inte här, än Njuter jag av tanken att den är snart.


Och än, än finns det liv. Än finns det hopp.

en sekund senare

Det har hänt något. Något har gått sönder och det går inte att laga igen. Jag har sagt det förut, men nu känns det annorlunda. Ett förtroende tar en evighet att bygga upp men en sekund att rasera.

Jag har väntat på tårarna, för visst sörjer jag.
Ni vet alla hur det känns, klumpen i magen och tårarna som samlas innanför ögonlocket som man irriterat blinkar bort. Tankarna är aldrig långt bort och även om man skrattar finns de där i nästa sekund och påminner en om att något inte är bra. Att någonting är trasigt.
Och det är konstigt, för jag trodde inte att det skulle gå sönder nu. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle förlora nu. Och jag är inte arg, inte besviken, inte sur.. Jag är bara ledsen och det kanske är det värsta- jag känner ingenting annat, bara ledsen och mot sorg finns bara tid.

Men det handlar inte om att någon annan har gjort något, egentligen. Eller kanske, men det är bara droppen som får bägaren att rinna över. Det handlar om mig själv och vad man inser som andra insett sedan länge. När man inser att lever efter någon annans villkor och att ens egen vilja aldrig någonsin har spelat roll. När man inser att man har blivit överkörd och inte märkt det för man har varit förälskad. När man inser att han aldrig någonsin kommer att bry sig om mig, det han bryr sig om är min förmåga att finnas där för hans skull.

Och vissa av er kanske tror att jag har förlorat min kärlek, men jag har förlorat något mycket värre. Jag har förlorat en vän. Det jag har fått istället är en bekant, någon jag tänker dricka med, festa med, kanske ibland se en film med. Men aldrig någonsin lita på igen, för vi har spelat på hans villkor hela våren, Men nu, när han (o)medvetet (jag vet juh inte..) sårar mig och gör mig verkligen jätteledsen om och om och om igen orkar jag inte. Jag vill egentligen inte ha en bekant, jag vill ha en vrickad, konstig och underbar vänskap som jag haft med D. Men jag kan inte, för något har gått sönder och JAG kan inte laga det. Och han gör det inte.

Så... jag står här, och jag har inget annat val. och jag skäms, för att jag inte har insett det förän nu. Och jag hatar mig själv, att jag aldrig lär mig.

om igår

Det känns som om jag borde skriva något om gårdagen.
Ni vet, hur det känns att hitta meningen med livet igen.
Men är det egentligen inte lite tragiskt om meningen med livet ínkluderar sprit, öl och alkohol i allmänhet (eller i det här fallet, i hemmagjord fulöl)?
Men jag kan inte rå för det. Jag älskar festerna, jag älskar människorna och hur alkoholen låter mig slappna av. Jag älskar att skratta, att glömma bort att det finns en morgondag och bara njuta av luften som fyller mina lungor.




Igår kväll träffade jag vänner från förr. Och allt kändes så naturligt! Så som det bara ska vara, jag hade verkligen jätteroligt.
När det gäller vännerfronten, över lag, är jag välsingad. Mina vänner är fantastiska varelser med stora varma hjärtan och mycke humor.
Ja. Jag borde skriva mer om gårdagen, med telda, Ica och Lina och hur vi fånade oss framför kameran (hej facebook, antar jag). Jag borde skriva om hur vi satt och sjöng, stämmor och låtar från förr och hur det bara kändes magiskt att allt funkade. Ja, och den borde jag skriva om D med hans fulöl, om faktoriet där Tobbe fanns och bara var så där skumt rolig som bara han kan vara. Eller om den dåliga musiken de spelade men att vi själkvlart dansade ändå och hur D fick prestationsångest då Ica gått på dansgymnasium. Jag borde verkligen skriva om vårat bad mitt i natten, där vi tjejer självklart var de som var först i och killarna aggerade riktiga badkurkor och hur Teldas lellebror gick hela vägen hem med byxorna nere vid anklarna. Och möjligen borde jag skriva om att jag och Ica tokspöade D & Telda i något spel.
Men orden ger inte rättvisa åt verkligeheten.
Låt oss bara säga att jag behövde igår! För att hitta en liten pusselbit åt vad meningen med livet är, så som jag alltid hittar den när jag umgås med bra vänner.

over and out// K

Kärleksdikt till Ingen

Såg du inte muren av rispapper jag byggt upp?
Du fick inte riva den, för utan den blev jag naken. Du fick inte riva den utan att lova att du skulle finnas där beskyddar mig från allt det jag stängt ute.
För mot dig fanns inga piller, inga salvor, inget pencilin. Du... Du var och är ett virus som inflekterade min själ och bröt ner mitt försvar. Du är en sjukdom som inte försvinner.

Du. Jag älskar att hata dig och hatar att älska dig.
Du, som lockade, men så snart jag vågade mig nära sköt du mig bort. Du hade lika gärna kunnat skjuta mig på riktigt. Skammen, förnedringen var tung att bära och finns fortfarande med mig.
Du, du lekte med mig.
Du... Likt en katt, vilket egentligen är en lustig jämförelse eftersom du enligt dig själv är en katt. Och jag. Jag är en blind musunge.
Din katt-och råttalek var grym.
Och du rev mina murar av rispapper utan att se vad det gjorde med mig.

Och tiden går. Du finns inte i mitt liv. Du är inte en del av min vardag.
Men du lever i mitt minne lika färgstarkt som om det var idag dina läppar mötte mina.

Du...
Du får inte riva mina murar, men det brydde du dig inte om.
Du finns inte inte här. Du kommer aldrig beskydda mig.

Och jag. Jag lär mig att bygga starkare, högre, stabilare murar.
För den som verkligen vill komma in, ska inte bara kunna blåsa på dem för att de ska försvinna. Du däremot, kommer aldrig mer att riva mina murar. Varför skulle du göra det? Du finns redan innanför dem...


Och jag hatar att älska dig..

I say NoNo

Ute skymmer det nu. I morgon ska jag åter igen arbeta i mina röda kläder. Jag funderar mycket om meningen med livet när jag går där och sliter... och jag bara inser, att för mig så bara MÅSTE det finnas mer än detta. Än att komma hem på eftermiddagen, vara så trött att man knappt orkar att se på tv, äta mat och sen sova. Det MÅSTE finnas mer och jag avundas samtidigt som jag inte förstår dem som inte behöver mer. Eller bara inser de inte att de behöver mer? Vart tar äventyrslusten vägen? Vart försvinner nyfikenheten? När ersätts den av apati och vardagslunket?
När väljer vi egentligen att beställa hem en pizza och somna framför tv:n, istället för att träffa våra vänner, festa, uppelva och utforska?
Det skrämmer mig.
Ska jag dit? Är jag redan där? Och hur ser jag till att jag inte hamnar där för evigt, det är INTE där jag vill vara. Ever!

Om mamma och pappa

Jag skulle vilja ta tillfället i akt och hylla mina föräldrar.
Ibland förstår jag inte att jag haft sån tur att få just de föräldrarna jag har.
Visst visst, det är inte alltid vi kommer överens. Och ibland kan de kännas uråldriga och förlegade och alldeles för oroliga!
Men. Allt som oftast kommer jag väldigt bra överens med dem och har nu för tiden ett mer vänskapsinspirerat föräldra-förhållanden med dem än förr. Men det är klart, jag är juh "vuxen" nu och ska kunna ta egna beslut.

Nåväl. Jag vill bara citera mina kära föräldrar lite, för att ni ska förstå hur bra de egentligen är :)

Mamma

[när vi pratade sex, för många år sedan] "man ska skydda sig! Det ska vara regnrock på"
[om karlar] "ta någon yngre, de håller sig längre då"


Pappa
"hellre be om förlåtelse än om tillstånd"
[Följande sa han till mig när jag var 15!] "ut och lek av dig!"


Jag älskar dem oändligt mycket, mina små föräldrar! Och vill påminne er alla om att faktiskt "vardags- ta hand om" era föräldrar. De har gjort så bra de har kunnat.

Starka kvinnor

Det är konstigt att vi, som lever i dagens Sverige, fortfarande verkar vara ljusår efter i jämnställdheten inom vissa områden.
Jag är en stark kvinna, en envis tatuerad ragata. Jag vet detta!
Bossig, brudig, svårdisskuterad, chefen, Jag är sjukt van att få som jag vill, på ett eller annat sätt. Jeeze, tell me about it- ge mig något nytt under solen.

Och jag bejakar livet. Jag tar det som erbjuds på detta uppdukade buffébord som består av uppleveleser och njutningar. Aldrig att jag skulle vilja välja bort något därför att "jag egentligen borde" eftersom någon konstig oskriven lag i samhället påstår detta.

Som det här med sex.
Låt oss prata om det här med sex, speciellt med tanke på att jag idag (fint inlindat i och för sig) blivit kallad slampa, lätt på foten och alkholist.
"du med dina sånna dära One Night Stands"
"du var väl så full på medeltidsveckan så du inte kommer ihåg alla du varit med"

Men snälla! Hade detta varit en kille så hade det sagts med ett stort léende och en dunk i ryggen. Nu istället sades det med bitterhet och förakt.
Jag går inte hem med allt som rör sig. Jag går inte ens hem med alla som vill, eller alla som jag vill gå hem med. Ibland väljer jag bort leken eftersom ex. mina vänner behöver mig mer.
Och ändå, ÄNDÅ får jag detta i ansiktet. Vad är det med alla bittra förkrymta små liv?

Och detta skall kallas ett jämställt samhället. Jag säger bara: så i helvette heller.
Starka, självsäkra kvinnor skämmer killar generellt. Det bara är så. Om man ska få en pojkvän (nej, detta gäller självklart inte alla!) så ska du vara trasig, osäker, söt, bräcklig.
Inte stark och van att fixa saker själv.
Nej.


Jag är T.R.Ö.T.T på alla småpojkar där ute som skräms av en stark vilja.
Ge mig en riktigt MAN. En karlkarl som inte behöver att trycka ner mig i skorna.
eller för den delen. Skit i det, jag behöver ingen karl. Vad ska jag med en sån till när i princip alla jag träffar förr eller senare måste testa att trycka ner mig i skorna och gärna genom skosulorna?
Jag har mina vänner, min familj. Och när det kommer till sex så räcke det med att vara lite lätt på foten.

kort om midsommar

Det känns som om jag borde skriva något om midsommar. Men jag har svårt att hitta orden.
Det var, sammanfattningsvis, den bästa midsommaren jag haft hittills!
Det var massa mat, massa härliga människor, bastu, nakenbad, vattenkrig, djupa och inte så djupa samtal, dans kring midsommarstången och bugg i handduk.

Jag lovar. Jag ska skriva mer någon annan gång.
Men jag började dagen leendes och avslutade den lika dant.
Jag har BRA vänner. Väldigt bra vänner.
Och jag har någon som ger mig enbart (och nej, ingenting annat) lite närhet genom att hålla om mig när vi ska sova, och som jag då kan somna brevid utan att tänka.
Och jag sov i bastun och somande åtta på morgonen.

På det hela taget är jag lyckligt vid liv men önskar att jag kunde uppleva midsommaraftonen om, och om och OM IGEN.. För det var banne mig en insikt om vad som är meningen med livet.

i möra!

Om några minuter är den fredag den nittonde- midsommarafton 2009.
Jag vet inte hur det kommer sig att jag har hamnat att ordna stora fester, antar att jag tycker om det.
Men det är nästan bäst.. just precis nu.
Innan allt drar igång. Innan det är över. Innan tomheten kommer. För jag vet att den kommer, på lördag kommer den och det kommer kännas konstigt. Men.
Idag är det bra... Det har inte varit bra, var på en sjuhelvettes humör förut och tänkte skita i hela midsommarkalaset.
Men, så tittade solen fram mellan molen senare på kvällen och livet kändes lite bättre. Dessutom hann jag klar med all mat idag (som går att förberedas) och det känns väldans bra.

Ja. I morgon.
28 personer, rätt ute skogen.
Massa mat, massa mygg, bastu, rökstuga, jordgubbar, glass, frukost, bada och massa härliga människor.
En del av mig är ganska orolig för att det inte kommer bli bra.
En annan del av mig skiter i det och tänker ha det bra i alla fall.

Over and out // K

lugnet innan stormen

Jag ska ta en dag, ungefär som ett andetag, för att låta min kropp och själ få vila.
I morgon finns ingen vila att få, inte heller fredag eller någon annan dag den här sommaren förens underbara medeltidveckan. Jag klagar inte, tycker om att jobba och är tacksam över att ha ett arbete i tider som dessa. Men just idag är jag skönt trött och orkar slappna av. Situationen med D har löst sig, huset är i någotsånär skick och visst, det finns 1000 saker att göra ute. Och om jag orkar så gör jag någon utav dem, orkar jag inte så gör jag inte det.

Har för första gången den här sommaren legat ute och solat. Inte många minuter men bara känslan av att kunna lägga sig på gräsmattan och inte bekymra sig var ljuvligt.

Sänder en tanke till vackraste Curly och hoppas att hon hittar tröst i sorgen. Det är svårt när man mister någon som står en nära och inga ord hjälper direkt. Men jag är säker på, som du skrev i din blogg, att hon inte är ensam. Och framför allt är jag säker på att hon är stolt och glad över dig och att hon finns där och vakar över dig, alltid.



Nu stundar kaffe. Och kanske lite trädgårdsarbete i maklig takt.
Livet är gott.

Kärlek och fred/ K

Update

Far away,
long ago
things I yern to remember
and a song
someone sings
Once upon a December..

Tänk att den låten orkade komma precis när jag skulle skriva, så passande...

Det kalla kriget med D är över. Jag har en stark misstanke om att jag kanske överreagerat en smula! Men bara en liten.. För JAG har upplevt "otrohet", blivit dumpad (i MIN VÄRLD) och genomlidit ett kallt krig, allt på en vecka! Självklart har detta inte hänt i verkligheten, men min känslovärld har varit både upp och ner och tokig... och som barbafjant alltid säger: det som jag upplevt är sanning för mig även om det inte är det för någon annan. Det är min sanning.

Nåväl, jag kan inte vara arg på honom. Inte när han är som en hundvalp, det går inte! dumma jag.

Annars då. vad händer i en litet yrväders liv? Tja, planerna inför midsommar pågår för fullt. Jag handlar och Handlar och HANDLAR. Mat, i massor. 30 pers ska mättar på midsommarafton och sen få frukost. När jag var yngre ville jag alltid ha de där stora bjudningarna där det kom folk från när och fjärran. Well, nu är jag HÄR. Det är helt sjukt, jag förstår inte att jag är mitt uppe i min dröm.. men det är jag juh :)

Förutom midsommar så hjälper jag pappa på gården ganska mycket med massa tossiga kalvar som ska ut och springa, stora kalvar (600 kg kalvarna) som ska flyttas och stängsel som ska dras. Ja. Jag är inte uttråkad, det hinner jag inte. Även om jag ibland saknar mina vänner från Karlstad.

Men nu är klockan mycket. och frukosten serveras åtta varje morgon... Så. Gnatt! och lev väl!

KRAM / K

tomt

Det var inte såhär jag förställde mig att sommaren skulle bli.
Efter ilskan kommer tårarna.
Och ensamheten äter upp mig inifrån. Tystanden är som syra som sakta fräter igenom min kropp. Och det finns inga tårar i världen som kan lätta den molande magvärken. Detta är ingen saknad. Detta är en sorg.

Att vara ensam är inte bra för mig... Att leva med mig själv och ingen annan, förutom kära underbara mamma och pappa som verkligen gör sitt bästa... det gör att tankarna går från att vara små och enkla till stora, skrämmande och förödande.

Även om han inte vet om det, utövar han den mest effektiva terror mot mig just nu.
Allt annat vet jag hur jag ska hantera, men uteslutandet. Tystnaden... Den lämnar mig i ett mörkt hål utan möjlighet att ta mig ut.
Och jag känner hur jag sakta självdör. Jag ser mig i spegeln och känner inte igen mig själv. Han lämnar mig och tar en del av mig med sig. Och gud. Det gör så ont.

I can care less what you think...

Problemet med D är ännu inte löst. Vissa av mina vänner tror att han lackade ur när jag gick hem med någon annan än han. Men saken är, jag gick fan i mig hem med HONOM den kvällen. JAG VALDE HONOM. Även om det bara är som vän, men han får ge sig för om han säger att han inte vill nått nu. Om han säger att han skulle bli glad för mig skull om jag fick en bra pojkvän så kan han väl helt ärligt inte bli stött om jag samma kväll faktiskt går ut och har lite skoj? Eller? Är det bara prat (gojja) från hans sida och han tycker något annat. Det har kännts lite som om vi spelat efter hans regler nu ett tag, som att jag ska stå stand-by och vara redo när han tycker det är skojsigt. Well, så gjorde jag inte det.

Och sen när jag låste ut mig och behövde någonstans att sova. Samt att ja, sjäääälvklart ville jag sova brevid honom. jag SAKNAR det juh, då. Då passar det inte och han väljer någon annan framför mig. Jag överreagerar säkert, men jag tycker inte om det här "bestraffandet".
Sen när jag faktiskt pratar med honom, i nyktert tillstånd om detta. Och säger allt jag tänker (att jag blev sårad då han valde S framför mig. Att jag alltid väljer honom men att han inte gör samma sak för mig. Att det känns som vi spelat efter hans regler, att det är svårt att hälsa på honom då hans vänner inte alltid är de enklaste att komma in i gänget hos och nu bor han med dem!... sa jag kanske för mycket?) då är det som att stänga av en knapp. Sen dess har det varit tyyyyst....
Han svarar inte ens på sms. Antingen så är han bara dum i huvudet och inte förstår att han sårar mig genom att inte prata med mig. Men jag tror inte riktigt det. Jag tror han stänger mig ute och det tycker jag inte att jag förtjänar.

Och nu, nu har en stark sårad stolhet tagit över och jag ger högaktningsfullt fan i vad ni tycker. Det är upp till honom om han vill ha mig som vän, i min värld... i min värld har han betett sig väldigt illa och har en lång väg till att vara okej igen.

SKOJ på midsommar.. Eller inte.
Jag planerar att vara full och gå ensam i skogen... jaja, jag får la vara den lilla bitterkärringen, det är helt okej. just nu ÄR jag den lilla bitterkärringen! *lovar*
Men det värsta är om han faktiskt inte kommer. Då blir jag arg på riktigt!


Usch...
USCH.

håller jag på å förlorar honom???...

självinsikt?

funderar på att ge upp om hela det manliga släktet.
Eller träffar jag bara idioter?!
Söker jag mig till dem kanske? Kanske söker jag upp dem omedvetet och varför isånna fall?
Det finns dock en tanke som gnager ganska ordentligt... för ärligt, likt väl som jag tycker att det är något knas med dem så kan det vara ett enormt fel hos mig själv!

Jag vet att jag kan vara jobbig.. Men ibland funderar jag på om jag egentligen är en hemsk människa med ett kallt hjärta. När jag faktiskt tänker efter så är jag ganska många dåliga saker:

Egoistisk
Självisk
Elak
Manipulativ
Dominerande
Lat
Krävande
Kvävande
Brudig
ect. ect. ect...
Och detta handlar inte om att jag vill bli motsagd för ärligt, jag vet att jag är alla dessa härliga saker. Det är inge konstigt, men hur gör man något åt det?

För ljust, hej då sömn.

Vaknar kallsvettig klockan två på natten.
Det är ljust ute och jag har svårt att somna om, vrider och vänder mig i en timme. Tänker ut 13000 olika scenarios där saker och ting kan gå fel. Går igenom planeringen inför midsommar. Är rädd för att D inte ska komma, att hela min lycka ska hänga på att han faktiskt kommer. Så ska det inte vara men just nu är det ett jättestort orosmoment. Det går alldeles utmärkt att inte tänka på dagen men under natten då jag sover har jag ingen kontroll över tankarna.

Ger upp sovandet och går upp och sätter på te.
Nu sitter jag här, klockan är halv fyra. En del av mig börjar bli trött en annan del fasar inför att ens försöka att sova, en tredje del funderar på att gå ut och fortsätta i trädgårslandet.

Det är tillfällen som detta som jag är otroligt tacksam att jag har eget hus så att mamma och pappa inte störs av min oro.
I morgon åker jag en väldigt snabb sväng tillbaka till stan för att hämta sakerna + städa lägenheten + jobba.
Nej... kanske försöka sova, så att jag är någotsådär pigg i morgon.

jobbar för att sluta tänka

Om man inte tänker på det som är dåligt kanske det försvinner av sig själv?
Det är just nu den teorin som testas.

Annars... Annars mår jag ganska bra. Jobbar otroligt mycket ute i trädgården och njuter av det. Hackar sönder ogräs, gör om växthus till grönsakslande, ser små humlors bo, hjälper pappa med kalvarna, leker kalv-barnmorska och sover.
Äter riktiga tre mål mat om dagen (till skillnad från 1½) så är konstant mätt.
Skit under naglarna. Korn-knarr ute på ängen.

Ja. allt är bra om jag bara låter bli att tänka.

nope, det är inte rättvist

Läste en av mina vänninors blogg och nej. Livet är inte rättvist, de som alltid har haft det lätt kommer antagligen fortfarande att ha det och vissa komma att kämpa hela livet utan att få det något enklare en endaste gång. Det suger, men det är sant.

Just nu är jag trött. Själsligt och kroppsligt, fast kanske mest själsligt. "bråkade" eller vad man nu ska kalla det, med D igår. Tror jag har förstört vissa delar av vänskapen och det gör ontontont. Så, jag sover mest hela tiden och önskar att oroskänslorna i magen ska försvinna.

De jag trivs bäst med är kossorna för tillfället för där behöver jag inte prata, inte lyssna, inte engagera mig, oroa mig eller vara stark eftersom andra annars oroar sig. De låter mig bara vara som jag är. Det är alltså på den sociala nivån jag befinner mig.
Förhoppningsvis blir det bättre till midsommar.

Jeans och bikini

Nu är det minsan något fel!
flickor.. Jag kommer i mina "smaljeans" (ja, jag har snott uttrycket från sex & the city). Kanske inte mina riktigt smaljeans. Men de där man har som första steget att ta sig i. Men de måste ha blivit större, för jag är ganska säker på att jag inte har blivit mindre. Men på går de och de är inte ens obekväma... OCH. Jag kan använda min bikini som jag köpte för kanske 5 år sen. Brösten stannar i den! Jag har haft på mig den nu hela kvällen för att verkligen se att det inte handlar om att jag "tror" att jag kan ha den.. Och se på fan, trots promenad och allvarligt hoppande är de kvar i kupan! Fascinerande!
Det är helt sjukt. Jag tror hela min lägenhet och allt i den har blivit en storlek större. Det måste det ha blitt men tanke på mina mat-och motionsvanor.

Men! Jag är bara tacksam och nöjd.

Annars är sista skoldagen i morgon och jag är snart påväg hem för att tillbringa sommaren hos mor & far. jag vet inte om jag egentligen är redo för det för jag vill bara festa festa festa. Det kan bli ett problem ute i skogen. Men men... De flesta av vännerna försvinner från stan så, dessutom är mitt jobb framför allt inte i stan. Förhoppningsvis kan jag hugga tag i D några gånger och festa i skogen. FÖRST kommer dock en stor jäkla midsommarfest som jag måste planera. *knorr*
Alltså, det här med värdinneskapet. Jag funderar allvarligt på att ge upp det nu, är trött på att tossa omkring som en annan mupp på festerna. Är hellre bara full och glad :)

Fick juh en epilator i födelsedagspresent. Smärta! Men ack så underbart att slippa raka bena hela tiden!

All The Single Ladies

En dipp hit.
Ner och vända, orka vara där? Nej.

Och himmel vad jag älskar att vara singel. Det är faktiskt otroligt skönt. Jaja, jag vet. Jag har säkert bara "inte träffat den rätta" och jadajada, det kommer att ändras när jag gör det. Tjat. Och vem orkar bry sig?

Dessutom, när livet är trevligt på det sättet att man boostar upp självförtroende rejält genom att bli odrägligt full, ta på sig en pirathatt och går omkring på campusfesten och bara.. bara träffar massa trevliga pojkar. *host* Okej. För min egen skulle måste jag ändå skriva att 6 st ragg (nej, inte sexuellt. bara ragg och lite harmlöst hånmgel) på en kväll till och med är rekord för mig. Jag vill inte skryta om det, det är bara det... Jag har ALLTID trott att jag är så jäkla oattraktiv att om jag fick kyssa en endast liten pojke på en hel kväll så var det verkligen stort. Jag fick mig en tankeställare under campusfesten och inte det att jag är oemotståndlig. För jag vet att jag inte är vackrast eller mest attraktiv, men jag kanske ska sluta nedvärdera mig så mycket som jag gör. Fast, jag tror fortfarande att det var "just a lucky night" Eller att alla killarna var lika fulla som mig och hittade inge bättre. Men ändå *myser*.

Skåneresan var verkligen fantastiskt bra! Väldigt synd att man inte lärt å känna klassen innan! Massa helmysiga människor som jag verkligen hade velat lära känna bättre... Men men. Dessutom är de så söta mina vänner som firade min födelsedag. Samt att telefonen gick varm hela dagen. Jag var mycket nöjd med min födelsedag!

Och så födelsedagskalaset på lördagen. Med massa underbara vänner... tänk att jag känner så bra människor *ler* Sen att kvällen kanske inte slutade precis som jag hade planerat, det är... erhm... en annan historia.

Och nu.. Nu är det forthoppningsvis snart sommarlov. Och innan dess. FEST :)

So girls and boys. Ni får gärna vara lyckliga i era förhållanden om ni vill! Jag är otroligt glada för alla som hittat rätt. Men jag... jag trivs just nu bäst som det är :)

Kär i allt utom i dig

Nej. Jag trodde faktiskt inte att jag någonsin skulle kunna referera till en av Sveriges mest kända dansbandslåtar. Men se på fan.

Leende guldbruna ögon

har jag förälskat mig i

just dina guldbruna ögon

så blå kan de aldrig mer bli

små tankar hemma

Så sitter jag här igen.
På en kökstol, i ett kök, i ett hus, på en gård, mitt ute i skogen.
Och det är konstigt! Mina tankar är aldrig lika besvärliga här som de är på andra ställen.
Däremot blir jag knasigt trött.
Och glad....


Och jag bara vet, att även om rastlösheten sliter, så är det här jag är hemma.

Dimman

Om jag fick, skulle jag avnjuta dina läppar mot mina.
Jag skulle låta mina fingrar vandra över din kropp.
Men du är en dröm, som dimma omrking mina tankar.
Så fort jag rör mig mot dig, försvinner du.
Så fort jag vänder mig bort, tätnar du och tvingar mig att se dig.
Och jag vill så gärna se dig. Men jag orkar inte spela längre.
Jag behöver din värme och din hud och dina tankar och din lukt.
Jag behöver dig...
Mina muskler darrar av den ansträning det tar att låta bli dig.
Jag blir psykiskt nedbruten av denna dans mellan hopp och sårad stolthet.

Vi kan inte spela det här spelet längre. Men samtidigt vet jag inte hur jag ska sluta.
Du är min drog.
Varje gång med dig ger mig ett rus, men när verkligheten tränger sig på faller jag i ett mörker.

Är det, på riktigt, så här det känns att vara kär? För i sånna fall har alla poeter bara totalt jävla missförstått allt.

om att backa

När jag lärde mig att köra bil, tyckte jag att backa var svårt.
Det ligger fortfarande kvar. Jag tycker inte om att backa.
Speciellt inte när jag måste backa mentalt, själsligt och emitionellt. Men ibland står man där och har inget val. Jag är just där nu.
Jag måste backa.
För min egen jäkla skull så ska jag lägga i min back. Det kommer att hacka och skramla och låta. Ungefär lika enkelt som det är att lägga i backen i en bil från 5:an till backen.
Men. det måste gå.
Det kommer göra lite ont... Det får göra det..För om jag inte lägger i backen kommer jag att köra in i en bergsvägg och då säger det *kabooom*


Skit

En bra vecka

Veckan som gått har varit en av de bättre. Jag är fortfarande oerhört stressad övert tentan och alla andra saker som ska göras. Men på nått sätt får de ordna sig lite av sig själv för jag har ingen lust att bli en nippertant. Även om jag ibland glömmer bort min ovilja gentemot det.

Veckan som gått har inneburit:

• Två kvällar med dans med D.
• Fyllesms från bror
• En spelgalen tjäder som påträffades ute i skogen vid Segerstad. Det var både roande och fascinerande.
• Det har inneburit att få lyssa på vackra Sofias egna låtar! Hennes låtar med hennes röst är en fantastiska match! Och jag tror nog att detta bara är början på något stort.
• Det har inneburit vårruset, grillat occh känslan av att vara totalt utstirrad. OCH en puss mitt på munnen på McDonalds av Jen! No alcohol.. jag är i smärre chock fortfarande :)
• Det har inneburit att Norge vann Eurovision! Jag är mycket nöjd! Min favorit gick och vann minsan :)
• Den har inneburit ett äventyr i skogen där jag hittade en helt otroligt vacker plats. Dit ska jag gå vilse igen.

Nu däremot, denna söndag, sitter jag i skolan i ett rum utan fönster och tycker lite småsynd om mig själv då det är sol ute. MEN. Efter onsdagen är jag lite mer fri...Så det blir nog bra :)

Fenomenet Facebook

Människor fascinerar mig! Jag har ibland svårt att förstå mig på dom! Och sen detta fenomen Facebook har uppkommit så har jag insett att det inte är meningen att jag ska förstå mig på folk.
För, vart annars får man vännerförfrågningar från människor som man ser nästan dagligen på universitetet, men som inte hälsar på en?!
Jojomensan. Tror ni inte att en gammal högstadie- parallelklasskamrat har skickat en vännerförfrågning som jag inte alls förstår mig på! Vi pratade inte då, vi hälsar inte ens nu och ändå så kommer den.. Den där lilla förfrågningen.

Fascinerande!

om att lära sig

Jag svär över skolan. Jag önskar att jag för en gångs skulle ändå kunde lära mig att börja med saker i tid, då hade jag inte behövt att suttit här vid ett på natten och funderat över samhällens undergång eller framgång.
Men...Är det nått vi lärt oss av historien så är det just att vi ingenting lär oss av historien och dess misstag.

Men men.
Ibland är det lite skönt att låta tankarna vandra fritt även i skolarbetet. Och en analys på 2 sidor ska nog inte vara alldeles för svårt att få ihop. Speciellt inte när jag bestämt mig för att föra en analys på min nivå. Visst visst, språket måste finslipas och allt det där. Men just tankarna, att få fritt tänka inom ett skolämne utan att vara bunden till viss fakta är faktiskt ganska trevligt, även om klockan är ett. Och jag ska upp om 6 timmar.

För av någon fjantig anledning, är jag ganska glad ändå.
Kanske för att jag har bra minnen av väldigt roliga telefonsamtal, trevliga lördagar, roliga spel och faktiskt tentaplugg i biblioteket. Det låter nördigt men jag har bra vänner att plugga med,,, jag kommer sakna dem oändligt mycket när vi inte ska gå tillsammans länge.
Och så KAFFE... med underbara vänner. (Jag saknar er Barbisarna och planerar att komma på smygfika någon dag! )

Jag planerar bara så långt näsan räcker. Men det räcker för mig. Jag är vid liv och trots allt, så länge det finns liv finns det hopp...

ett andetag bort

Jag försöker att sluta tänka. För att falla ner i tankarna är som att falla ner i en ormgrop där varje rörelse innebär ett dödligt bett. Så jag ligger helt still och titta rakt framför mig där jag ser mina tankar försvinna bort eftersom varje sekund som går så försvinner fler och fler tankar.
Jag förstår dem som tar droger, jag förstår dem som låter alkoholen föra dem bort från tankarna för att leva i nuet. För vi människor idag är så otroligt rädda att tappa fotfästet, att inte veta vad vi gör eller håller på med… Vi tror att vi måste ha en plan, att saker och ting måste vara antingen eller. Gråzonen är vi sjukt medvetna om att innebär en osäkerhet och osäkerhet är kopplat till dödssynd.

Men. När själen är i balans med nuet, när kroppen är ett redskap istället för en begränsning. När alla hämningar släpper och ett lugn samtidigt som den mest fyrverkerisprakande glädjen fyller ens kropp och man kan tänka ”om jag dog nu, skulle jag dö lycklig”. Då förstår man att det finns väldigt lite i världen som spelar någon större roll. Och allt det jag trodde att jag var tvungen att göra var påtvingat av mig själv och alla val jag trodde jag var tvungen att ta var ett resultat av min egen osäkerhet.

Det finns ingen anledning att inte försöka njuta hela tiden… för livet är kort och vi är givna alla redskap vi har för att använda det som vi vill. Kriser kommer och kriser går och det djupaste hav kommer aldrig att vara lika mörkt som det mörker som finns i en själ. Tro mig. Jag vet.

Men… just nu är jag lycklig, toklycklig och jag är helt säker på att det beror på att min själ är i balans med det kosmiska flödet helt enkelt eftersom jag gett upp att jaga efter det.

Back!

Tillbaks från de levande döda.

Självklart måste man ner och vända för att ta sig upp igen. Inge konstigt med det men det spelar juh aldrig någon roll just då att man vet om det. Det lindrar verkligen ingen smärta eller sorg eller irritation. Nu i efterhand är det bara å vara lycklig att downperioden inte varade så länge utan förhoppningsvis var temporär.

Och.. Hehe. Det är alldeles för mycket att göra just nu i skolan. Därav gör jag ingenting! Smart? nej nej. Men vet inte varför det blir så. Det har liksom alltid ordnat sig förut på något sätt, jag tror att det gör det denna gången också. Jag är tokpossitiv mestadels av tiden och har energi som en gnutt!

Samt att jag fått ordning på mitt känsloliv! Tack gode för det också! Och har bestämt mig om mitt stora förvirrningsobjekt och det är så skönt! Nu kan jag aggera normalt och inte som en bitch. Han är min vän. Ingenting mer och han kommer att få vara bara min vän (även på fyllan ;) ), så är det bara. Jag har till och med vissa misstankar om att han kanske var med en tjej i helgen och vet ni? Det spelar ingen roll, skitskumt! Om jag vore intresserad skulle det juh göra ont och jag skulle droppa men icket! wiiiiii..

Och.. jag ska, kanske. KANSKE på dejt! Och blir det så, har killen tatueringar! Det räcker för mig ;)

Kallt

Jag flyr från tystnaden och ensamheten.
Framför allt flyr jag från mig själv.

Jag tycker inte om att umgås med mig själv just nu... Vilket är ganska skrämmande eftersom det är väldigt positivt om man kan vara kompis med sig själv.

En månad utan alkohol
En månad alltså utan sådana fester
Och det skrämmer mig
Vilket är sjukt illa
Och därför är nykterheten otroligt nödvändig
Men fantastiskt tråkig

Jag tror jag behöver sova
Och fundera ut vad jag vill
Och jag bara VET att jag inte kommer att tycka om det

Små guldkorn

Har tänkt mycket på minnen. Och detta kommer inte att bli ett inlägg med långa historier för jag är en mycket bättre historieberättare i verkligheten än över text.
Så. Jag tänker, utan inbördes ordning, räkna upp små upploppande guldkorn ur minnet:

Jen: Tjuren från Wales, Harrys, sång
Curly: Fniss på kören, flyttpackningskvällarna, frukost.
Telda: sång för kossorna, fulla vid Heidruns Café, Rekan
Ika: sabbat uppe i skogen med björnar och videokameran, mattetimmarna, dansen
Barbaskön: "bara en öl", dans på ballkongen, middag
Barbadamp: fågelbajs, melodifestival, skumkrig
Barbatönt: fest på orris, fonk, trekantshånglet
Barbafjant: samma trekantshångel som ovan, dans i köket, räkdejt
Ika: Brigdet jones dagbok, hoppsanskuttsansteg, te
Bönan: "det är så här serru", Batman, bugg
J: "Hot'N Cold, spinning, msn
Otta ( och A): Stolthet och Fördom, Nöjesfabriken, Kaffe
Putte: TP, choklad på balkongen, lunch
Tessa: Pulka, melodifestivalen, sms
Bror: Mina spenatknyten, promenaderna, fyllesms
Birdie: Regina Spektor, frukost, massage
Herr Olsson: Sambo, promenaderna, film
Dappe: Medeltidsveckan, festerna, msn
E: kasta nycklar, en påse med tid, grillning med Västanå
Finska yrvädret: Ransäter, våren i trean, påsk
Trollet mitt: Öl i solen, Eva-Eva-Eva, hypokondri
Ems: Eva-Eva-Eva, Västanå, stentrappan vid estetsalen
Ärkeängeln: Motorcykeln på isen, grogg, hemligheter i korridoren
Muminfröken: Stallet, maten, träningen
Syster Korp: Vin i herrgårdsträdgården, picknick, nyår

Det finns säkert fler! Jag vet att det finns fler. Men som sagt, detta är bara ett urplock.
Sugen på att höra någon av historierna? Kom på en kopp kaffe :)


Kärlek! // K

Mitt i all galenskap, mitt i mitt nederlag, känner jag mig starkare än jag någonsin har gjort.
Och jag ger högaktningsfullt självaste fan i att alla tror att man måste vara två för att må bra.
Jag är inte redo för ett förhållande nu.
Och jag blir så trött på mig själv när jag faller in i gamla tankesätt och vanor och får för mig att jag måste hitta någon att bli kär för att jag ska må bra.

I'll be back

Arg
Irrationell
Trött
Ledsen

Jag är ledsen vänner men jag tror jag behöver lite tid för mig själv. Jag ska inte drunka, bara.. fly lite. Från verkligheten.
Helst av allt skulle jag sätta mig vid ett barbord och dricka flera dagar i rad. MEN... klart att jag inte gör det.
Jag skulle också kunna tänka mig att försvinna in i mig själv... men vet inte riktigt hur man gör.

Så.
Jag kommer tillbaka *lovar*
jag vet inte om jag menar mentalt eller faktiskt i verkligheten.
Men jag kommer tillbaka.

Så det är detta de kallar olycklig kärlek?

Jag önskar jag kunde plocka ut mitt hjärta ett tag, placera det tillsammans med själen i en laddare och få lite energi.
Jag önskar jag kunde radera bort tankarna som likt dimman tätnar och omsluter mig.
Jag önskar jag kunde gråta, få ett avslut, sluta känna, stänga av som jag gjort så många gånger förr.
Skjuta på problemet.

För det finns en stor, STOR del av mig som inte vill få ett avslut. Någonsin.
Och det skulle inte vara så svårt att bara säga "hej då" om det inte vore för det faktum att han är min vän. En BRA vän till råga på allt, någon som är så sjukt likt mig att det skrämmer mig.

Men. (varför finns det alltid ett men?). Jag måste avsluta, jag måste stänga alla dörrar. Rädda mig själv från mig själv.

My heart will fall and turn to dust.
Det finns ingenting att hämta, ingenting att hoppas på. Och det handlar inte om att jag är bitter eller ser det negativt. Det är sant bara.





Just say yes...

Suck. Låt mig tappa tron då, så jag får plocka upp delarna och överleva. Sluta ge mig hopp. Sluta få mig att tro annat. Jag är så redo jag någonsin kommer att vara, så just shoot me down...

damn it

Fingrarna på tangenterna, men vet inte vilka ord som ska skrivas.
Helst av allt skulle jag vilja säga

"Hej Gud.
Och nej, jag BEHÖVDE det inte... Någonstans vet jag att det är mitt eget fel men ibland så. nej. Varför? Jag tycker inte om att någon annan har makt över mig samtidigt som jag älskar det. Och den här molande känslan i magen talar om för mig att jag egentligen borde sitta här och stortjuta. Så varför kan jag inte få göra det? Vad hoppas jag på? vad VILL JAG? vad vill han? Varför? Närheten, orden, handen på min rygg. Min hand på hans lår.
Så Gud. Varför är jag inte lycklig? Eller är det jag det? Är jag brudig? Är jag kär? Eller är det bara vänskapskärlek? vad VILL JAG? Åter och åter igen. Vem är jag och hur skulle jag reagera? Haha.... som att jag inte vet det med tanke på igår. Gud...
Jag ber här på mina bara knän faktiskt och jag har just nu bara en fråga: Varför är det aldrig lätt för mig?"

Men. Jag nöjer mig med att säga: Fan. Fan fan fan fan fan.


Bra däremot var att Jen fick vara ung och dum igår. Samt att La Sofia följde med ut!
Och jag är ledsen töser om jag var tråkig igår! Jag bråkade/bråkar med mig själv.

hihihi

DET ÄR VÅR!

Sol
Öl
VÄNNER.... Jag är alldeles tokförälskad i er!

Upp halv nio, cykla iväg och simma med Daniel. Hem. Till skolan. Träffa underbara Barbafamiljen med lille Helmer! :)
Läsa i solen, Dansa i gräset, sjunga med vackraste flickorna, vara stolt över dom båda- av olika skäl. Ni är underbara, ni vet det och jag är så glad att ni är lyckliga!
Fest. I säng tre, upp igen sju. Föreläsning och seminarie, illamående tack vare för lite sömn och för mycket alkohol (självklart)

Men så lycklig. Så där "vårtjutslycklig"

Och idag. Eller sen, rättare sagt, är det fika på stan och mat hos Jen + utgång.
Tack gode gud för att jag är ung, dum och fri.

att de inte förstår!

Dagarna susar förbi och skolarbetet liksom hamnar längre och längre bort... Har ingen lust eller ork när det finns så otroligt mycket annat och bättre saker att göra.
Sånna saker kan vara:

• Äta frukost med Jen på stan, som avslutas i ett totalt frosseri på Royal
• Träffa Curly och Jen på stan och missa bussen hem
• Sola ute på gräsmattan och somna
• Dansa bugg med D på terrassen, i hus 21 i flera timmar
• Simma
• Jobba
• Bara vara med vännerna.
• Blogga
• Fundera över livet
• Städa
  

Men. Nu måste jag läsa, tentamonstret börjar nafsa mig i hälarna och jag känner ångesten över analysen som ska vara inne snart. Ja, uhua.. Dumma skola som inte förstår att vi studenter har vettigare saker för oss än att studera.

Grön Front

Detta är mitt första inlägg. Och nu ljuger jag, tänker ni. Men det är faktiskt sant, detta kommer att vara det första inlägget om Grön Front- mitt första trevande steg in i den politiska världen.
Jag planerar att starta ett parti, det låter som värsta dumma ungdomsrevolten men tro mig, jag har spenderat mååånga timmar med att vara ung och arg utan att göra någonting åt det.
Nu får det vara slutklagat för jag tycker inte att man har någon rätt att klaga om man inte försöker göra något åt problemet.

Så, Jag har sökt med ljus och lykta för att hitta ett parti som passar mig. Men ingenting känns rätt, det finns alltid konstiga åsikter som jag inte står för hos de partier som redan finns.
Därav blir det som med musikalen, om det inte finns något som passar mig redan så startar jag upp något som passar mig.
Namnet är bestämt:
GRÖN FRONT

Mer info kommer sen. Intresserade? Let me know

En ring till en fisk

Igår satte vi oss i bilen när klockan slog nio. Du hade inte en aning om vad vi egentligen skulle göra men du litar på mig och det gör mig lite nervös.
Men. Vi åkte långt bort, snurrade in på konstiga små vägar där jag aldrig varit förut och hoppas att jag aldrig kommer igen och undet tiden pratade vi om allt och ingenting. Kanske mest om ingenting för det är enklast medan vi inte har alkohol i kroppen.

Vi kommer fram till en hamn. Och går ut på den längsta bryggan vi hittar och jag står och tittar på den ädlaste av alla metaller som lyser i min hand. Jag försöker känna något, sorg, vrede, saknad. Men ingenting. Denna ringmärkning betyder säkerligen någonting men inte nu och inte sen. Det hade varit skillnad om jag hade älskat honom, det gjorde jag aldrig... Tragiskt men sant.
Så jag ber dig att du ska kasta den åt mig, men du vägrar. Precis som det ska vara, så jag tittar en sista gång på min förlovningsring och sen kastar jag iväg den i det svarta vattnet. Jag tror jag håller andan innan den otroligt tillfredställande ploppet kommer.
Vi vänder och går in till land igen.
Precis som det ska vara. Ingen konstig cermoni, ingenting ovanligt.
För. han ska aldrig spela roll igen. Igår, satte jag punkt för ett period i mitt liv. Kanske på ett konstigt sätt men jag har funderat länge och det känns bäst så.

Vi åker hem igen, du ger mig en kram, och sen pratar vi en timme i bilen på parkeringen.
Och alla mina funderingar angående dig är som bortblåst, hur kunde jag ens fundera på att förstöra det jag har med dig?

Så, hädanefter jag väljer att inte lyssna på resten av världen, för vad vet dom om oss? Ingenting..
Du var min räddande ängel och när jag träffade dig så förändrades hela mitt liv. Som det gör, när man träffar bra vänner.

som en heliumballong

Jag drar in ett djupt andetag och låter all gammal luft försvinna i nästa utandetag.

Jag är fri.
Jag är lycklig.
Det är vår.

Och snart... Snart kommer jag att spricka som en uppblåst ballong, för gör jag inte det så vet jag inte vad som händer. Jag känner mig hög (även om jag inte har en aning om hur det känns) och konstig i både huvud och själ.

Alldeles till mig i trasorna. Känner för att springa ut i skogen och skrika vårtjut! Böckerna lockar ingenting! Som vanligt, men ärligt. det finn BÄTTRE saker än att läsa om Principles of Conservation Biology Sorry Björn och Per (som är mina föreläsare) men HEJ livet! :)

Jag är kär i nattlig fotboll, mat, vännerna, vinet, och glädjen. Denna otroliga GLÄDJE och TACKSAMHET att bara få vara jag med allt vad det innebär.


KÄRLEK och lite allmänna oanständiga förslag till er mina vänner ;)
För det är vår, ut och njut!

I say Fuck it

Jag är Samantha!
Jag inser likheterna mer och mer! Medan jag ser sex and the city så är det som att se en vältrimmad, sminkad kopia av sig själv säga precis de sakerna jag tänker på. Haha..

I alla fall
Just nu, måttligt road av verkligheten och allt den innebär.
och framför allt måttligt road av att det verkar vara lätt för alla andra men inte för mig.
Trött på et!

trött & irriterad

Jag VET att jag egentligen inte får tänka så här.. Men jag kan banne mig inte hjälpa det. Irritationen börjar smyga sig på och jag vill stänga in mig i "mitt" hus och inte släppa in någon!
Den här helgen är helgen då huset jag bor i, delas upp av pappa, faster och farbröder. Det är ett stooort hus med mååånga saker. Och visst vet ni, jag har verkligen varit bortskämd! Haft allt man kan tänka sig, allt från lakan till tvättmaskin, till grytor, till sängar. Nu försvinner en hel del, lite sorgligt eftersom jag nu inte får ha allt och ha det lätt. Men väldigt skönt för efter detta kan jag börja skapa mig mitt eget hem!

Men. Nu har jag inte kunnat stänga in mig, vara ensam, tänka, läsa, vara jag... på en jäklans massa dagar. Det är folk här i huset och springer hela tiden! Jag vet att de måste, men de drar i sakerna, disskuterar, frågar. Och jag, jag vill bara fly härifrån nu. Det har gått bra, ända tills idag.
Nu är jag trött och vill att helgen ska ta slut så detta är gjort!

eller alternativt bara dra täcket över huvudet och tro att om jag inte syns, så finns jag inte.

okej
Jag vet att det låter jäkligt dumt. Men jag står för't- jag har bestämt mig.
Jag har velat som en åsna mellan två hötappar men no longer! Lite smärtsamt men vad vore väl livet utan den själsliga smärta som det innebär? Otta tror att jag gör så här för att skydda mig, kanske... Kanske inte, han vill juh bara vara vän. Det är bara jag som har varit lite dum i huvudet ett tag men NEJ, inge längre. Skärpning!

som en cirkel

Ingenting ändras, jag är fortfarande lika dålig på att hantera vissa situationer nu som då. Jag har bara blivit äldre, knappast klokare.. För när det gäller känslor så verkar jag aldrig förstå dem riktigt.

Jag minns gymnasiet och nu känns det som att jag återupplever allting igen, fast mer bissart mer intakt och mer intensivt. Ibland undrar jag varför det aldrig någonsin går enkelt och varför det verkar fungera så lätt för alla andra. Som om de vet precis hur man hanterar alla känslor och siuationer och hur de hittar rätt. Själv känner jag mig ungefär lika stabil som en ett uppspännt rispapper i en sandstorm.

Jag tror att om själen och kroppen är i balans så vet man att man hamnat rätt och då önskar man sig ingenstans. Just nu önskar jag mig ingenstans, jag är ganska säker på att min själ och min kropp går hand i hand även om jag vet om att denna balans väldigt enkelt rubbas.
Men jag är allmänt kär i min egen situation och vill inte att någonting ska ändras. Livrädd att han ska försvinna från mig men så länge han finns i mitt liv är jag nöjd. Det är konstigt, men så är det.
Och av någon konstig anledning så har jag fallit pladaskt för dessa småpojkar, så där löjligt kompiskär.

Jag tror att människor kommer in i ens liv, precis i den tiden de kommer in, av en anledning. Men det är väldigt härligt när man faktiskt kan se anledningen och sammanhanget för studen.

Men ingenting ändras, jag är fortfarande förvirrad. Precis som jag var på gymnasiet, på högstadiet och säkert innan dess. Lika osäker är jag nu, om än äldre och mer hårdhudad.

:)

Rocky Horror = kärlek!

Enkelt den mest fantastiska musikal jag någonsin varit på! Vilka skådespelare! Vilka röster! Vilken UNDERBAR föreställning. Jag var i exstas igår efter showen och har ett starkt behov av att gå och se den igen och igen och igen.

Efter teatern igår så var det bara att vänta i några timmar tills klockan blev två på natten, då farbror skulle hem från dansen och på så vis fick jag och Mario skjuts hem till Torsby. Mario sov över här och detta resulterade inte i vilt och passionerat sex utan som vanligt i ett urartande kudkrig och *pet**pet**pet**pet**pet**pet**pet* tills vi somnade halv fem.
Upp igen åtta , lite trött. Men nu sitter jag här framför datorn medans mina farbröder, min pappa och min faster går igenom och delar upp huset som jag bor i.
Än så länge har det varit en bra påsk!

om att inte öppna garderoben

Jag sitter på ett café i stan. Ensam med min dator och min kopp kaffe. Snart går tåget hemhem till ett hus där andingen alltid förr har kännts enklare. Men den här gången, jag är rädd att det inte blir så den här gången...
För det finns något som har drabbat mig- rastlösheten. Den rycker i mig som som vindarna om våren och ruskar omkring min själ som ett löv.
För hemhemma finns älskade familjen. Världens underbaraste mor och far, älskade farbröder.
Men.
Där, undangömt i garderoben finns också rastlösheten.
Eller rättare sagt, där. Någonstans, finns vetskapen om vännerna inte är där jag är. Och det... DET minna vänner, är värre än något annat.

Saknar er redan!
Många kramar och mycke kärlek!
/ Eder allas K

Rosa hippiemoln

Efter nattliga samtal via nolllor och ettor är jag ännu mer förvirrad än jag någonsin varit.
Och det är vår.
Och jag behöver in på "avgiftningsklinik" för att bli av med mina tankar och hormoner... Men ingenting hjälper och allt är som ett enda hav av färger.

Och jag försöker att ta det så fruktansvärt sakta jag bara kan.
Och jag försöker att inte åka upp, högre upp högre. För fallet blir alltid så hårt och jag är rädd för att om mitt hjärta faller så högt uppifrån så krossas det i så många bitar att jag aldrig hittar dem igen. Men... jag verkar inte få bestämma riktigt hur jag ska bete mig och omgivningen manar på min färd uppåt i de rosa hippiemolnen... Och jag har juh alltid varit svag för ett positivt grupptryck...

Higher and higher

Det är SOL ute! Och människorna tar av sig kläderna, äter glass och dricker öl på uteserveringarna.
Jag analyserar situationen och finner ändå att jag är nöjd... och just nu är andra alternativ inga alternativ. Låter konstigt? Kanske... Men vad spelar det för roll?
Ja.. Jag vet, en dag kommer detta bita mig hårt i benet! Och jag kommer att må SVINDÅLIGT igen, men just nu .. JUST NU mår jag bra. Och är minsan lite kär.

Så det så :)

Kom och ge mig lite kärlek!

Jag sitter i ett hus som luktar rök. Här har jag varit flera gånger förr men den här gången har jag ont i magen och känner bara rastlösheten att komma härifrån.
Inte så mycket att jag vantrivs här, även om blandningen av lukter får mig att minnas forna och kanske inte de mest lyckliga dagarna i mitt liv. För då, precis som nu är jag rastlös och känner att mitt liv egentligen fortgår någon annan stans. Någon annanstans är just nu i lägenheten och bland vännerna.

Mina vänner har alltid varit viktiga men jag har alltid trott att familjen var liksom viktigare... Att släkten skulle gå före allt. Idag, när jag gjorde en av alla dessa "vem är du?" på facebook så hände något. Jag skulle kryssa i vilka som var viktigast, vänner eller familj. Och helt plötsligt, från att ha gått från att vara självklart familjen så kryssade jag i "båda".
Och jag har bara varit borta från vännerna i några timmar och saknar dem redan...

Och längtar tillbaka, tillbaka till:

sång
vinflaskor
popcorn
melodifestival
Harrys
spinning
Hells kitchen
någon som säger "det är så här ser du"
schjön
Kaffe
Öl i solen
Blodpuddingsdejter
trekantshångel (fast det var läääänge sedan och började och slutade med hånglet)
Någon som slickar på fågelbajs
räkdejter
Harrys (det är värt att säga två gånger)

Och det är vår! Och jag saknar er mina älskade underbara vänner... Och vill hem till er nu! och dricka öl/vin/bailys på gräsmattan och prata strunt.
Inte sitta här, i ett hus där tiden har stannat och som luktar rök och gammal ost. Även om jag är glad att vara här, framför allt för min mammas skull.

Förvirrad, men på ett bra sätt

Jag njuter av kylan som får mig att vakna till i en berusad värld.

Fredag: Tenta, dans & fest. Alltid fest... på festen, från festen, annat ställe fortfarande fest, tillbaka till gamla festen som inte längre finns. Allt som finns är en ensam flicka som tappat bort sina nycklar. Leta leta, inga nycklar ingenstans. D, som är en god själ, erbjuder henne att sova i hans rum. Jaha, tänker jag.. Då får jag sova hemma och ensam. Inte direkt för att det är en stor skillad från att sova brevid honom men det är ändå en skön känsla när han dra en intill sig och mumlar något ohörbart.
Vi är bara vänner, jag vet att ingen tror på det. Men det är sant, vi är bara vänner och bra vänner. Ingenting fysiskt, inga andra krav.
Men D ropar från korridorren jag sover hos dig i natt jag *jasså* tänker jag men svara bara Oki.
Så vi går igen, från den döda festen och till mig. Där han sover innerst och jag sover längst ut, han snarkar men det spelar mig ingen roll jag mår bra i alla fall. Konstigt.

Lördag. Trött och mår som man förtjänar- illa.
Vi ser på tv men inser sedan att vi måste till systemet. Det tar emot, ingen vill tänka på alkohol och absolut inte att dricka den. Han går hem, jag försöker äta något och drabbas av akut illamående som sedan siter i hela dagen. Vi träffas på bussen igen, ner till stan, in på bolaget, hem igen. Jag åker pulka med utbytesstudenter och H och T. det är roligt men tröttheten efter 3 timmars sömn gör sig påmind och jag smiter hem tidigare än de andra. Sova 20 minuter, duscha, klä sig och möta upp med D och J. Jag tror att kvällen kommer bli totalt misslyckad pga min egen trötthet. Men det visar sig snabbt att jag har totalt fel. Vi åker till SweetJ och hennes vän M. Där vi dicker, leker lekar och äter god hemmagjord dipp. Sen är det utgång med ruskigt mycke dirty dancing med D och J och alla andra för den delen som var med ut. SweetJ får låna min mobil så hon kan prata med mig på vägen hem. Jag sover hos D, i natt igen. Åter igen en natt då han drar mig intill sig och säger på äkta D-iska: "det är så här ser du" för att sedan somna om. Men. Vi är bara vänner... vi är inget mer, vi kan inte bli något mer. Det är nästan en omöjlighet.

Söndag. Upp, kyrkan och lyssna på T, hem. Sova några timmar, sen är det spinning som gäller på kvällen med nästan hela gänget som var ute på söndagen.

Idag: Dans i tre timmar. + mat hemma hos J och mycket bisarra samtal.


Jag är förvirrad. Men, på ett bra sätt.

jag vet att det är egoistiskt

Snart kommer regnet, men även det tar slut.

Snälla Gud, ödet eller vem jag nu ska prata med.. Jag har precis rest mig igen och jag har ingen som helst lust att falla tillbaka dit jag var. Det var inget trevligt ställe och det tog mer än lovligt mycke energi att ta sig därifrån. Så snälla, låt mig slippa denna påtvingade roll. Jag är trött på den även om jag förstår den.

Men saken är den...
Jag har blivit välsingnad med någonting viktigt, en själ som inte alls förstår mig men som jag har totaltförälskat mig i. Och jag orkar inte att mista den, förstår du. Jag ORKAR inte. och om du (vem du nu än är) kommer att missunna mig detta så vet jag inte hur jag ska ta mig upp igen. Förstår du? 00000715 det var en vändpunkt... Så nej.
Nej. Lyssna på mig, för jag ber dig. Jag befaller inte, jag tjatar inte. Jag ber dig, låt mig få vara lycklig och för att vara lycklig behöver jag min själ. Låt mig behålla den...

Han är ett fenomen

Ett fenomen, som en eldsdhow eller björner som dasar samba på den uppspända linan eller som körsbär på glass. Han är ett fenomen, som förundrar mig mer än jag någonsin kunde trott.

Och jag håller tummarna att han kommer att jobba i sommar, där han alltid jobbar. För då kanske jag kan få sällskap.
Och ja. Ibland tror jag att jag är kär. Ibland förstår jag inte vad jag ska göra den dagen han hittar någon att hålla i handen. För jag blir så sjukt självisk när det gäller hans sällskap, jag vill ha honom för mig själv.


Men, i en annan tid i ett annat liv. Där vi båda är katter.
Tills dess får han vara min vän och ett fenomen.

så självklart

Jag är juh mycket för konstateranden. Ni vet, inte riktigt en lista men massa punkter eller såhär konstaterande "1". och just nu har jag lust att göra det igen. För jag har kommit till insikt om en massa saker. Men den största insikten är ändå självklar egentligen. Och det är den att jag är så oändligt mycket hellre singel än desperat tillsammans med någon som det ändå inte funkar med. För jag läser och hör om människor där det aldrig verkar vara något annat än bekymmer och jag vet hur lätt det är att hamna i ett förhållande som man bibehåller bara för att slippa vara ensam. Så jag ställer frågan: hur vet man att man verkligen är kär i en person och inte bara i det faktum att man inte är ensam?

Men. Om de goda stunderna inte överväger de onda så tycker jag att man BÖR ta sig en jävligt hård funderare på hur man egentligen vill ha det i sitt liv.

Kärlek! // K

en av de bättre

Låt solen komma smeka ditt ansikte och låt de ge dig hopp igen.
Låt den sila in till din själ genom slutna ögon.
Så kom solsken, kom vår, kom kärlek.
Så kom solsken, kom värme, kom kärlek.
Så kom solsken, kom skrattet, kom kärlek.



En bil.
Tre människor.
Hög musik.
Och det är bara ren och oförstörd kärlek.

Det är väldigt konstigt att jag känner mig smått rastlös här i huset. På ett sätt skulle jag kunna tänka att mögla fast här, att gotta in mig i småburkar med sylt, gardiner, ett stort kök, kossor runt hörnet och underbara mamma och pappa bara ett stenkast bort. Och oftast vill jag inte alls åka tillbaks till stan. Och nog är det väl lite så den här gången också, men på ett annat sätt, nu känns det faktiskt bra att veta om att jag ska tillbaks. Inte direkt för att lägenheten drar speciellt mycket för huset är fortfarande oändligt mycket varma i själen.. Men nu har jag saker jag gör i stan, jag dansar, jag sjunger, jag har bra vänner och så vidare och kombinationen av allting gör att det känns bra på båda ställena. Coolt.

vikariatet har hittills gått bra. Är självklart ganska trött på kvällarna men än så länge så har klasserna varit riktigt bra. Detta kunde ha varit veckan från helvettet men jag är hittills positiv överaskad, verkligen positivt överaskad.
Ja.. det kanske är rätt med lärare ändå :)

Men jag saknar mina vänner.
Och mina syskon.
Och min mormor.

Nästan en produktiv dag

Idag har jag juh nästan fått saker gjorda. Borde självklart ha gjort mer! Meeen, så är det väl alltid.
Jag har:

• Klippt min pappa
• Tagit in två kubikmeter ved
• Sorterat gardiner och dukar som har spritt ut sig överallt i huset
• Finulerat på mitt personliga brev som ska med stipendieansökan
• Läst ½ sida i boken (iiik. ILLA)
• Bytt gardiner
• Letat stipendier på nätet
• Tagit reda på lite mer hur ett personligt brev skall skrivas.
• Sett på vasaloppet
• Somnat i boken

Nu ska jag åter igen titta lite på mitt personliga brev, sen sova. För i morgon ska jag upp aptidigt eftersom jag ska vikariera en vecka. Och ja, jag är MYCKET nervös inför detta.

Bli inte oroliga. Just need to get it out

Gamla minnen:

Vi står och ser ut över folkmassan. Någonstans längre bort spelar musiken, människorna är glada och vackra, olika och lika. De har tagit av sig för mycket kläder, för egentligen är det kyligt men jag förstår dem. Hettan har nått även mig, den kommer inifrån och då spelar varken vind eller graderna någon roll. Du skrattar och lägger din arm kring min midja. Här känner jag mig trygg, du ler mot mig och leder mig ner för sluttningen. Jag känner mig som en kvinna men i samma ögonblick som allting känns för evigt hugger det till i hjärtat som en påminnelse.
Alla andra som ser oss tror att vi är ett par, vi rör oss naturligt tillsammans och någon säger till och med att det verkar som vi har känt varandra hela livet.
Ingen vet att mannen brevid mig med sin arm omkring min midja, som jag sovit tätt ihop med flera nätter nu, bär en stor hemlighet. Jag bär den tillsammans med honom, ingen vet att kvinnor inte intresserar honom. Ingen vet, utom jag.
Du drar mig tätt intill och viskar något i mitt öra, jag ler. Och du leder mig ner till människorna, musiken, värmen och skratten.

En annan tid, en annan plats, en annan pojke:
Jag lägger på telefonen, i örat på dig. Det ringer, och ringer, och ringer... Jag tar min jacka och flyr ut ur lägenheten där telefonsingalens arga läte följer mig ända ut på gården. Sen börjar mobilen att ringa, om och om och om igen. Jag svara EN gång och du säger "när ska du börja bry dig om någon annan än dig själv?" jag lägger på igen. Lovar mig själv att inte bry mig, gör det ändå. Uppenbarligen. Jag tänker på alla ord du sagt till mig för att få mig att bli den nedbrutna människa du vill ha mig som. En lerklump som du skulle kunna forma som du ville. Jag tänker på alla nätter du gjort mig kall i själen.

Jag hatar dig för det. Inte för något annat, än alla de nätter du har gjort mitt hjärta till en kall sten, för jag vet inte hur jag ska få tillbaks det. Precis när jag tror att jag hittar rätt sätt, händer något som gör att jag åter igen vänder mig bort.
Jag hatar dig för alla ord, för dina händer på min kropp. För alla jävla tårar som inte spelade någon roll. Jag avskyr mig själv för att jag tillät dig att göra mig apatisk. För att jag lät dig kyla ner mitt hjärta och för att jag inte vet hur jag ska få tillbaks det. Och jag ser hur åren ÅREN går... inte bara månaderna utan åren det tar för mig att vinna tillbaks mig själv.
Och jag hatar dig för det.
Jag är påväg tillbaka. Och för varje gång jag skrattar blir jag en bättre människa. För varje gång jag vågar blir jag modigare. Och Du... DU ska aldrig någonsin spela roll igen.

SODRS DII

Jag kommer aldrig kunna sälja en lögn för att bota min ensamhet.
För lögnen gör mig illamående inte bara psykiskt utan mer fysiskt.

Fel fel fel.


Så. Tills den dagen jag hittar den själ som inte gör mig fysiskt illamående så tänker jag förbli singel. That's it.
Jag ska försöka att läka mig själv från de sår jag själv skapat. Gråta de tårar jag måste men inte kan. Inse de sakerna jag burit på i evighet utan att sett dem.
Och må bättre.
Jag ska må bättre.

samson// Regina Spektor

Vänta ett ögonblick, låt den äkta känslan svepa över dig och låt dig hänföras av vad den ger dig.
Jag saknar min äkthet, personlifierad av en lukt och ljud och värme.
Så jag sitter här och minns hur det var när äktheten fanns i mitt liv... hur den förde in nya toner i mitt liv och hur det lät mig vara den jag precis ville vara. Från sekund till sekund utan att dömma de ord som kom över mina läppar. Hur konstiga de än var.

Tänk om jag mist min äkthet? tänk om någon annan får åtrå dess värme och dess toner.
Och allt jag kan tänka på, medan illamåendet gör sig påminnt är att jag nog hade min chans. Men att jag inte tog den. Inte så mycket för min egen rädslas skull, utan enbart på den.
Dock rädlsan att så fort jag skulle få dessa toner av äkthet i min hand, att det skulle förvandlas till damm som blåste bort med vinden. Jag har inte råd med det, jag har inte råd att mista tron på att det finns äkthet kvar i denna värld. Så jag låter den gå, för att om den vill, själmant komma tillbaks... Det är något av det svåraste jag gjort.

Ikväll satt jag och T och pratade. Om många saker som var viktiga och jag tror att jag fått en ny vän och det värmer. En fin vän som jag måste säga att jag är på många sätt, imponerad av.
Och vackra Flisan fikade med mig idag och såg hur jag hade det i skolan. Hon är bra, Flisan. En stund av verklighet på ett bra sätt.

Och snön den har yrt ner hela dagen, gjorde det svårt att gå hem från festen som ändå inte hade det jag sökte...

Och jag borde sova. Men tonerna och minnet av någonting som spelade roll kommer likt ett mjukt regn ur datorn. Jag vet att detta vart ett konstigt inlägg. Men saker som verkligen spelar roll, måste få ta sin tid. Och som sagt, jag har inte råd att kasta bort det.

D e mycke nu

Uhua..
Trött, ack så trött.
Och i morgon väntar ännu en dag på universitetet trots att det är lördag. Växterna skiter nämligen i helgdagar och tänker uppenbarligen vissna och inte hålla sig vid liv tills måndag då skolan egentligen börjar igen. Men förhoppningsvis får jag lite fika-besök och besök av andra liksinnade nördar :)

Igår var det trevligt med tjejkväll med vin, vitlöksbröd och samtal om livet och verkligheten. Djupa och ytliga saker blandat i en välbalanserad kompott. Och det var helt klart värt den sömnbrist som det ändå skapade :) Kören har inte bara utvecklat min sång och gett mig ett självförtroende i min röst som jag aldrig någonsin haft, utan viktigast av allt så har den gett mig nya vackra vänner.

Nej. Dags å sova och vänta på träningsvärken som lär komma som ett brev på posten i morgon.

Jag ser ut genom fönstret och ser hur snöflingorna faller ner mot marken liksom ett kometregn.
Jag sitter i skolan. Ensam i ett stort labb. Det är jag, mina prover och min dator... och man kunde tro att jag skulle känna mig ensam, tvingad att vara här.
Men på något konstigt sätt känner jag mig ganska lycklig.

Det är som om tankarna inte är lika tunga här. Ungefär som hemma i huset, där är tankarna aldrig lika besvärliga som i lägenheten.

Och jag ser ut på snön som virvlar ner, jag ser träden och jag kan ana att det finns en sol bakom molnen....

Små onda

1: Jag börjar nog bli uttråkad och desperat eftersom jag numer ibland kikar på blondinbellas blogg. Tragiskt.

2: Det vore nästan enklare att må dåligt hela tiden. För då kanske man kunde göra något mer handfast åt det. Nu är det bara ibland, eller.. det finns alltid där, men ibland glömmer jag bort det. Som när jag sjunger, eller dansar, eller fikar med vännerna... Sen, när jag sitter här som ett påklätt lik framför datorn så kommer magontet.
Men, ändå. Det kunde vara mycket mycket värre. Och som pappa alltid säger: Det finns alltid de som har det sämre.
Ibland har jag dåligt samvete för att jag inte är tipp-topp-glad och uppskattar livet. Jag har det juh faktiskt väldigt bra på väldigt många sätt. Men jag kan inte rå för det. Jag vet juh förbanne mig inte ens varför jag får mina dalar, de bara kommer. Objudna gäster.

Sagan Om Den Rastlösa Själen Del I

Det fanns en gång en rastlös själ som sökte mening med livet.
Hon sökte överallt. Hos Gud, ute i snön, i böckerna, på jobbet, i glaset och i sängen.
Men den fanns ingenstans, meningen med livet.
Och den rastösa själen började tvivla. Hon började att undra varför hennes uppenbarelse överhuvudtaget fanns på denna jord om livet ändå skulle vara tomt och ihåligt.
Som ett eko, från en svunnen tid.

Sen började hon tvivla att det inte bara var meningen med livet som gick henne miste, utan att det också måste vara hennes fel att livet var som det var.
För varför kunde alla andra hitta sin mening med livet och inte hon om det inte var fel på henne? Men tanken var för skrämmande, som ett stup eller en bottenlös brunn. Och bara tanken på att behöva tänka tanken blev outhärdig. Tänk om hon inte var den hon trodde att hon var?? Och så fort hon hade tänkt DEN tanken var det som verkligheten löstes upp och en svart och ändlös avgrund öppnade upp sig under hennes fötter. Det var här hon tappade fotfästet.
Men det man inte ser, det existerar inte. Så hon slöt sina ögon hårt och tittade aldrig ner.

En rastlösa själ bokade upp all sin tid med andra själar.
För om hon blev ensam med sin ensamhet så fanns det alltid en risk att tankarna skulle krypa och få henne att se ner, för att se att hon stod i tomma luften.
Det gick bra. Ett tag.. Vännerna, familjen, tillfälliga förbindelser, sex och sprit dämpade ångesten.
Men. En kväll när hon inte hade något annat för sig, tittade hon ner.
Och föll.



...



...



Det fanns en gång en rastlös själ som svävar i ett mörker i ett försök att hitta sig själv.
Och det enda hon lärt sig än så länge, är att svaret inte fanns där hon sökte det.

jaja

Att ta råd från sig själv är det svåraste som finns.
Speciellt när det antagligen är bra råd.

Men.
I did it
Och kanske går det lättare nu.

Bra men konstigt

Jag försöker att skaka av mig känslan av söndagsångesten. Eller, det är inte ångest heller. Det är bara känslan av att jag har upplevt en helg som jag skulle behöva sönderanalysera men kan inte. Inte för att jag inte har någon att analysera med. Utan mer för att jag faktiskt inte kan analysera den. Den har varit bra men konstig.

Fredag:
Vackraste vännerna.
Klädbyten.
Hälsa via Webcam.
Fest
Natt
Mat
Säng
Prata. och alltid. Alltid om djupa personliga saker.
Tanken efter ordet: Pålitlig?
Närhet. Pojke. Men inget sex. Konstigt. Inte ens spänning.

Lördag:
Upp efter 1 timmes sömn.
Melodikrysset med det vackra yrvädret.
Andra vackra höstdagen skriver. Hennes pojke är dum.
Önskar henne bättre tur. Bättre.. bara bättre.
Sover igen. Mitt på dagen.
Leker ung och dum.
Varför ångest över detta? Uppfostrad till "duktiga annika"?
Melodifestival.
Skönt att bara vara.
Promenix och prat.
Prat mitt i natten.

Och så idag. Söndag.
Sover för länge.
Får ångest igen. Över det.
Vill analysera.
Men kan inte.
Skriver detta blogginlägg.
Som antagligen är skitkrångligt och tråkigt att läsa.
Men det är det enda sättet jag kan skriva just nu.


Jag är.
Och jag har det bra.
Och jag vill inte byta mitt liv mot någonting.