Du är som ett virus, ett datahaveriprogramm... Som irriterande reklam- "du behöver mig- reklam"...
Du... Du förstår inte!- du måste lämna mina tankar!
Jag behöver dem. Och du är långt bort.
Varför drömma om något som aldrig kan bli någonting eller var något för den delen? För hur jag än vrider och vänder på det så finns det ingenting som skulle funka. Även om du vore här. även om dina signaler hade varit tydliga. De var inte det.
Och om du tyckte om mig, skulle inte du höra av dig då? Jo, självklart!
Så varför kan jag inte bara glömma? Dra mig tillbaka och slicka mina sår (min sårade stolthet)? för att du just är ett datavirus?... Var är min datorfixargubbe? hjälp....
Det är klart att jag är rädd! Och det är klart att jag är förbannad...
Jag är sårbar och du, du kan bara ge mig fel blick, så kommer jag falla åt det ena eller andra hållet. För det är du som bestämmer... Och jag är inte van det.
Det är klart att jag är förbannad... Du, av... av alla människor, alla människor på denna jord så måste jag gå och falla för nån som dig!
Men så här, klockan två på en söndagmorgon, så kan jag också erkänna att jag är glad.
Glad att jag faktiskt kan känna så här.. Jag hade faktiskt trott att jag förlorat det.
Och såhär klockan två på en söndagmorgon, kan jag (även om jag egentligen inte vill) erkänna att jag skulle lämna allt, men knappast för nån som du. Utan bara för dig, det duger inte med någon annan något längre, eller just nu.
No comments:
Post a Comment