I tröttheten växer bitterheten

Där ute finns en värld av långa nätter, sjunger Melissa Horn. Och jag nickar för mig själv och tänker att hon kan banne mig skriva mina tankar som inte ens jag kan.

Jag är rädd för att "Bara ta nått, för att slippa vara ensam". Att inte vara kär. Att ta det näst bästa. Jag överlever inte då, jag blir elak och det som jag hade kunnat haft... det kväver jag sakta ihjäl.

Ja.

I tröttheten, då man spenderar 14 timmar på jobbet och det enda man gör när man kommer hem är att plocka undan det som man inte hann innan jobbet började. Ja. Och sova förstås.

Och när det inte går ens 12 timmar mellan att man går från jobbet och att man kommer tillbaka. Ja. Då är man tillräckligt trött för att önska sig till någon.

Och då slipprar bitterheten in i rösten och det där med att vara nöjd med det man har, det låter mer som ett hån än något annat.

Och de tomma orden som sårar en, håller man kvar vid likt livbojar och gudars, det är så dumt och jag vet det. Men tänkt, tänk om Du bara kunde skriva en endast gång till mig... Men du och jag D, vi har brunnit ut och vi kan nog aldrig bli mer än så här... För jag vill ta ett steg och du vill stanna kvar.. Så. jag lyssnar på Melissa Horn igen och låter henne helt enkelt förklara det jag känner med utvalda delar av hennes låt "Hanna" och jag är inte bitter.. inte heller speciellt ledsen. Bara sorgsen och konstaterar att jag hade fel om oss.

Visst finns det dagar som jag kan vara snäll och låtsas som förut och visst finns det dagar då det kan göra ont(...) det fanns en kärlek men den har brunnit ut, du fick för stor del av mitt liv. Jag kunde inte andas till slut.

[...]

Jag gav upp för länge sen. Jag gav upp för länge sen. [...] Det finns ingen att behaga, inget att förklara, inget att försvara. Jag gav upp för länge sen.