Igår sa jag en massa saker. Hälften tror jag blev verkligt, på ett helt annat sätt än förut. Men andra saker känns bara fånigt.
Jag kände mig utesluten, övergiven och avundsjuk. Men när jag förvirrat mig i ett garnnystan av ord så började jag förstå att det inte handlar om det. Utan om en sårad själ, fortfarande.
Det är tomma ord som fastnar, för att jag låter dom vara kvar. Men jag har lovat den här gången att jag ska ge allt jag säger att jag har [Melissa Horn] Och det stämmer.
Vilket också innebär att jag måste ta en hel hög med jobbiga diskussioner, oavsett om mottagaren är konflikträdd eller inte. Det får inte längre spela roll.
För jag tror inte att jag är ensam om att trycka undan massa småsaker som man inte tror spelar roll. Och så samlas de på hög. Och helt plötsligt en dag sjunker man likt en sten ner i gyttjan igen. Och nej. Det är inte värt det. Så jag ventilerar högt mina känslor, och känner mig sårbar och liten och tragisk och patetisk. Men det är jag...
Och D, han sårade mig verkligen. Mer än jag förstod från början. Han gjorde mig osäker igen, på nått som jag önskade att var tryggt och säkert. Men Han och Jag... vi är de där som dansar ihop på fyllan. Och Han vet hur Han ska bete sig för att ha mig kvar. Och jag har varit som en dörrmatta och låtit honom hantera mig. Och när jag då börjar få tillbaka någon slags självdistans och kanske lite vett och kräver saker. Ja, då är det kanske inte konstigt att han tycker det är jobbigt att umgås med mig.
Det är skit samma.... Eller nej. Eller jo.. Eller äh, jag vet inte. Men när en människa gör att man mår mer dåligt än bra, då kanske det är dags att gå?
Snart, ska jag hitta vem jag är.
// K
No comments:
Post a Comment