Kärleksdikt till Ingen

Såg du inte muren av rispapper jag byggt upp?
Du fick inte riva den, för utan den blev jag naken. Du fick inte riva den utan att lova att du skulle finnas där beskyddar mig från allt det jag stängt ute.
För mot dig fanns inga piller, inga salvor, inget pencilin. Du... Du var och är ett virus som inflekterade min själ och bröt ner mitt försvar. Du är en sjukdom som inte försvinner.

Du. Jag älskar att hata dig och hatar att älska dig.
Du, som lockade, men så snart jag vågade mig nära sköt du mig bort. Du hade lika gärna kunnat skjuta mig på riktigt. Skammen, förnedringen var tung att bära och finns fortfarande med mig.
Du, du lekte med mig.
Du... Likt en katt, vilket egentligen är en lustig jämförelse eftersom du enligt dig själv är en katt. Och jag. Jag är en blind musunge.
Din katt-och råttalek var grym.
Och du rev mina murar av rispapper utan att se vad det gjorde med mig.

Och tiden går. Du finns inte i mitt liv. Du är inte en del av min vardag.
Men du lever i mitt minne lika färgstarkt som om det var idag dina läppar mötte mina.

Du...
Du får inte riva mina murar, men det brydde du dig inte om.
Du finns inte inte här. Du kommer aldrig beskydda mig.

Och jag. Jag lär mig att bygga starkare, högre, stabilare murar.
För den som verkligen vill komma in, ska inte bara kunna blåsa på dem för att de ska försvinna. Du däremot, kommer aldrig mer att riva mina murar. Varför skulle du göra det? Du finns redan innanför dem...


Och jag hatar att älska dig..