en sekund senare

Det har hänt något. Något har gått sönder och det går inte att laga igen. Jag har sagt det förut, men nu känns det annorlunda. Ett förtroende tar en evighet att bygga upp men en sekund att rasera.

Jag har väntat på tårarna, för visst sörjer jag.
Ni vet alla hur det känns, klumpen i magen och tårarna som samlas innanför ögonlocket som man irriterat blinkar bort. Tankarna är aldrig långt bort och även om man skrattar finns de där i nästa sekund och påminner en om att något inte är bra. Att någonting är trasigt.
Och det är konstigt, för jag trodde inte att det skulle gå sönder nu. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle förlora nu. Och jag är inte arg, inte besviken, inte sur.. Jag är bara ledsen och det kanske är det värsta- jag känner ingenting annat, bara ledsen och mot sorg finns bara tid.

Men det handlar inte om att någon annan har gjort något, egentligen. Eller kanske, men det är bara droppen som får bägaren att rinna över. Det handlar om mig själv och vad man inser som andra insett sedan länge. När man inser att lever efter någon annans villkor och att ens egen vilja aldrig någonsin har spelat roll. När man inser att man har blivit överkörd och inte märkt det för man har varit förälskad. När man inser att han aldrig någonsin kommer att bry sig om mig, det han bryr sig om är min förmåga att finnas där för hans skull.

Och vissa av er kanske tror att jag har förlorat min kärlek, men jag har förlorat något mycket värre. Jag har förlorat en vän. Det jag har fått istället är en bekant, någon jag tänker dricka med, festa med, kanske ibland se en film med. Men aldrig någonsin lita på igen, för vi har spelat på hans villkor hela våren, Men nu, när han (o)medvetet (jag vet juh inte..) sårar mig och gör mig verkligen jätteledsen om och om och om igen orkar jag inte. Jag vill egentligen inte ha en bekant, jag vill ha en vrickad, konstig och underbar vänskap som jag haft med D. Men jag kan inte, för något har gått sönder och JAG kan inte laga det. Och han gör det inte.

Så... jag står här, och jag har inget annat val. och jag skäms, för att jag inte har insett det förän nu. Och jag hatar mig själv, att jag aldrig lär mig.