det är inte lika farligt som det låter

Hormoner...
Jag har en djup och väldig grundlig misstänksamhet mot hormoner.
Speciellt eftersom dom tenderar att göra så jag får massa känslor som jag vanligtvis inte behöver att konfrontera.
Att pendla mellan att sitta och gråta under täcket till att vilja gå ut och klå upp någon till att vara överlycklig över en sten är faktiskt väldigt väldigt jobbigt.
Inte för att jag skulle vilja ha ett grått apatiskt liv. Men denna ilska som bara väller upp och som man måste kontrollera är uttröttande.

Just nu skulle jag bara vilja fly.
Bort från.. allt, typ.
Jag har det inte dåligt, U don't need to remind me. Jag har det oförskämt bra, ändå så.. Ändå så känns det som om... ändå vill jag bara bort.
Ändå vill jag glömma vem jag är och allt vad det innebär.
Semester från verkligheten.
Åka lång bort där ingen känner mig. Bara fly, fly från alla problem som finns här.
Jag är uppfostrad att inte fly.
Jag är uppfostrad att man stannar och man kämpar för det som är rätt. Man flyr aldrig.

Är det därför jag stannar nu?
Eller är det för att jag vet att det inte blir bättre?
Eller är det för att det finns vissa som är värd att stanna kvar för?

Jag vill bara... Jag vill bara ha nån att stanna för.
Förstår ni?
Vänner är fantastiskt, missförstå mig inte.

Men jag bara.
...
jag bara...
äh
who am I kidding?

När man inte tror att man förjänar,,,
När man, när man... När man inte tror man förtjänar det bästa. När man tror att träning ska ge en bättre självförtroende, när man tror man måste ha en bra kropp för att duga, när man tror att det är okej för andra att trampa på en. när man alltid tänker "he's way out of my leauge"...
När man är säker på att man aldrig kommer att bli nöjd, när man tror att alla andra har rätt och en själv fel. När man inte tror på sig själv.

Hur tar man sig upp igen?
Hur har man ett bra självförtroende?

Och varför måste alltid jag vara tankeläsare och aldrig någon annan? Hu? Kan ni förklara det för mig. När jag alltid måste gräva och ställa rätt jävla frågor och få honom eller henne eller den eller det att berätta saker för mig som jag vet och som han erkänner att han vill berätta.. Men han aldrig behöver det för mig

Jag är SÅ JÄVLA TRÖTT PÅ ATT ALLID VARA STARK...


I Quit!


Jag undrar om det går något tåg till... Vart som helst..


Bli inte rädd, bli arg


[näe.. jag tror inte att detta vänder sig till nån som läser det..]