Jag börjar förstå..
Det är som ett sår som måste läka, ett sår som man är så van att ha att man glömt bort hur det är att inte ha det.
Finns det något mer jobbigt än att säga hej då?
Finns det jobbigare än att säga Nej? Till någon som är en del av en men som man inser att är en,,, en... parasit som bara suger kraft ur en?
Men om jag inte kommer i första hand, eller andra, tredje, fjärde eller ens femte... Så, vart kommer jag då? Om han säger att jag är så jävla viktigt som vän varför känner jag mig så utbytbar?
No comments:
Post a Comment