Det var väl självaste fan.
Ibland känns livet som ett stort test, test av uthållighet, test av intelligens, test av snällhet. Men framför allt test av livet. Om att orka, om att försöka se mening med saker som händer och därav antagligen ett test av tro.
För hur ska man orka studera när tårarna rinner?
Hur ska man våga hålla någon i handen när man helt plötsligt är så otroligt svag?
Vem ska jag tro på när det känns som att jag sitter i ett ogenomträngligt mörker?
Hur ska man våga vara svag när det är det starkaste man kan vara?
Hur tar man ett steg till? När det krävs så lite för att inte orka... Så måste man orka. Eller jag måste orka.
Någonstans måste jag hitta den där envisheten, det där dumsega.
Så fan heller att jag tänker ge upp.
Om jag så ska sitta och skriva tentan med 35 näsdukar och rödgråtna ögon, så ska jag göra det.
Och jag vill våga hålla någon i handen...
Mitt liv. Nu...
Jag har aldrig förlorat min tro... Jag ska nog hitta min styrka någonstans. För jag hoppas att jag, när jag är som svagast också är som starkast.,
No comments:
Post a Comment