Dimman

Om jag fick, skulle jag avnjuta dina läppar mot mina.
Jag skulle låta mina fingrar vandra över din kropp.
Men du är en dröm, som dimma omrking mina tankar.
Så fort jag rör mig mot dig, försvinner du.
Så fort jag vänder mig bort, tätnar du och tvingar mig att se dig.
Och jag vill så gärna se dig. Men jag orkar inte spela längre.
Jag behöver din värme och din hud och dina tankar och din lukt.
Jag behöver dig...
Mina muskler darrar av den ansträning det tar att låta bli dig.
Jag blir psykiskt nedbruten av denna dans mellan hopp och sårad stolthet.

Vi kan inte spela det här spelet längre. Men samtidigt vet jag inte hur jag ska sluta.
Du är min drog.
Varje gång med dig ger mig ett rus, men när verkligheten tränger sig på faller jag i ett mörker.

Är det, på riktigt, så här det känns att vara kär? För i sånna fall har alla poeter bara totalt jävla missförstått allt.