Jag sitter på tåget med den där känslan som har blivit min vän under de senaste månaderna – tröttheten. Fast idag är det en bra trötthet som har ett visst inslag av oförtjänt huvudvärk. Men det gör ingenting, för så länge det handlar om att lida sviterna från dagen innan så kan jag stå ut med det. Igår kände jag mig levande igen, fattigare! Mycket fattigare för det är dyrt att gå ut… men levande. Jag fick gå ut och fuldansa med mina vänner, jag hade inga krav på mig och jag har insett att livet är bra för kort för att spenderas på att gå omkring och må dåligt när man kan må bra. Ibland kan man inte må bra, då får man väl helt enkelt må dåligt. Men om ni är något som jag, så vet jag att om jag mår dåligt så tänker jag nästan aldrig ”det blir bättre snart”. När man däremot mår bra så finns alltid tankarna där runt hörnet ”det blir snart sämre”. Varför är man sån? Det är ju skitdumt, så nej. Nu när jag faktiskt mår bra, även om det bara ska vara för någon timma, så tänker jag också må bra.
Jag fick som sagt fuldansa och när jag åkte hem slapp jag sova ensam utan i en annans säng, fast med en annan än den som faktiskt äger sängen. Och det handlar inte om sex, för min del gör det väldigt sällan det. Ingenting händer, lite massage och allmänt dumt prat från de där två nissarna som bor i lägenheten. Och visst, jag tar hand om dem. Jag hjälper den ena med att dricka vatten och den andra med att ta av sig kläderna. Och jag servar dem, köper med chips till dem… Men just nu gör det inte så mycket för jag skrattar som en gris när jag är där. Och jag slipper somna ensam och det finns inga krav.
Ja. Jag kunde säkert ha det bättre… Men jag är väldigt säker på att jag skulle kunna ha det mycket mycket sämre också.
No comments:
Post a Comment