Bitter för hundrafemtielfte gången

Jag vet inte ens vad jag ska skriva.

Har ni någon gång känt som att ni verkligen VERKLIGEN vill gå i dvala tills alla problem bara har löst sig av sig själva? Hello, welcome to my life.
Just nu, JUST NU är livet långt från tillfreställande.

Vänner som sviker
Tentor som ska in
B uppsatser som bekräftar misstanken om att jag är dum i huvudet. Att jag är så totalt kortkad att jag inte fattar någonting. Som bekräftar att jag är en DÅLIG människa. Att jag alltid kommer att vara tvåa (eller sist) aldrig först, aldrig nr 1, dom (som i min meningen... men jag har uppenbarligen FEEEL) inte beter sig speciellt bra eller så... kommer alltid ALLTID att ha det bättre.
Jag är så jävla bitter, arg, besviken och trött.

Jag vill inte vara ensam.
Funderar på att bli gravid... men jag skulle antagligen bli världens sämsta mamma också.
Jag vet en som antaligen skulle få pris för världens bästa pappa (han är ju uppenbarligen en helt fantastisk person. Jag har bara inte förstått det än)

Och jag vet... I know att jag är Brudig och jävligt löjlig nu.
Vet du? Jag BRYR MIG INTE.





Just nu mår jag skit!
Just nu önskar jag att jag vore någonting som sov 23 timmar om dygnet.
Just nu är det INTE BRA.
Nästan ingenting.