Jag har dansat.
Sakta och stilla i dina armar. Snabbt och galet och knappast vackert alls.
Varför är det så enkelt att prata med dig?
Du är någon jag vill gå med hem på natten och prata om allt och ingenting, för det bara är så lätt att prata med dig.
Och det är konstigt, för iband så ler jag utan anledning. Du frågar alltid vad det är och jag får ibland hitta på svar som inte alls stämmer. Men, du ler ibland också utan någon anledning. Och då, då är du inte bara riktigt snygg utan vacker. Och trots att dina ögon inte är blå, jag som alltid ansett att blå ögon var ett måste, så har du vackra ögon...
Det låter som jag fallit.
Jag vet inte om det är så. Jag känner inget pirr. Och vet ni? att jag skulle falla är inte viktigt just nu... Det låter sjukt, eller som i någon slags förnekelsestadie. Men. Det är inte det, jag bara vet att det är inte det.
Så. Gud. Tack.
Den där nyåraftonen räddade mitt liv, oavsett utgång. Det låter drastiskt, jag vet... men det spelar ingen roll. Det är sant. På många sätt.
Jag har drömt så många drömmar. Kan den här nu bli sann?
No comments:
Post a Comment