litet livstecken

Tilbaka till någon version av verkligheten. Det är svårt med skolan för vart man än vänder sig så är det en ganska skyddad värld.
vfu = högstadiet = totalt kaos. Men ändå totalt kaos inom fyra väggar.
Universitetet skall vi inte prata om. Vuxna människor som alla går här av någon slags egen fri vilja... Mitt jobb (sitta i kassa) är inte alls lika skyddat. Där möter jag alla sorters människor hela tiden. De som är nöjda, de som blev kvar, de som trodde att gräset var grönare på andra sidan, de som aldrig funderade ect ect. Hur vet man egentligen att man lever i verkligheten? Vad är verkligheten. Suck, konstiga funderingar så här i väntan på att föreläsaren skall komma tillbaka.

Och jag är hungrig. Men vill inte äta, hur roligt är det att äta själv liksom?
Borde la göra sista duggan på botaniken. + läsa kapitlen i cellbiologin. Men har ingen lust med det heller. Har ingen lust med något som MÅSTE göras, har däremot en stark lust att umgås med vänner och fiiiika dagarna i ända. Ha! Ingen bra idé nu såhär innan nyårsgalejet!

Nej, äta lite kanske... ändå. I matsalen (de har god fisk idag!)
Sen får jag nog banne mig ta tag i mitt liv.