mörkertimmarsfunderingar

Dagen före dagen före dopparedan...
Jag sitter själv, vid mitt köksbord som har en röd/vitrutig duk på sig.
Det luktar såpa om händerna och tröttheten kommer sakta smygande.
Det är knappast klart i huset, men jag hinner i morgon.

Ibland, eller ganska ofta funderar jag över min ensamheten. Är den självvald eller påtvingad? Jag har svårt att veta... För ganska ofta känner jag mig långt ifrån klar med mig själv.. så "oklar" att jag vet att jag inte skulle klara av en annan människa så nära mig som ska lära sig mig och som jag ska lära mig om. Men samtidigt så tror jag ju på att man kan utvecklas och frodas med rätt människa. Så, hur många bitar av mig själv måste jag hitta själv innan jag är redo för att hitta dem tillsammans med någon? Är jag kanske redan där men bara tragiskt vandrar ensam i alla fall eftersom jag dels inte alls vet hur man blir tillsamans med någon. Eller ens hur man blir kär...
Det.. Det om något oroar mig verkligen, att jag har förlorat min förmåga att bli kär. Att jag har för höga krav eller att jag helt enkelt är en sådan komplext vrickad människa att jag alltid kommer att vara ensam.
suck. Det är inte lätt att veta... och inte hjälper det att sitta här och börja längta och tycka synd om sig själv heller. Jag har så mycket som så många där ute inte har: en underbar familj som jag älskar högst av allt, och de älskar mig. Jag har vänner som är fantastiska och jag har tak över huvudet. Det går bra för mig i skolan och jag har inte enbart ett jobb, utan hela 4 extrajobb vilket också känns lite konstigt när det finns de där ute som inte har ett endaste. Jag sunger i kör och utvecklar mina estetiska sinnen när jag får möjligheten....
Och ändå, ändå känner jag att det fattas mig något. En bit, eller rättare sagt... det fattas mig någon.

Men. I morgon är en bra dag *ler* med julgranar och pyntning. Och antagligen lite julgodis-pyssel också. och dagen därefter är en bra dag med familj och mat och jullkappar... Det är helt enkelt så att jag kanske får inse att det är bättre att njuta av det man har än att längta till något annat.

Julefrid i juletid// K