Jag sitter på ett café i stan. Ensam med min dator och min kopp kaffe. Snart går tåget hemhem till ett hus där andingen alltid förr har kännts enklare. Men den här gången, jag är rädd att det inte blir så den här gången...
För det finns något som har drabbat mig- rastlösheten. Den rycker i mig som som vindarna om våren och ruskar omkring min själ som ett löv.
För hemhemma finns älskade familjen. Världens underbaraste mor och far, älskade farbröder.
Men.
Där, undangömt i garderoben finns också rastlösheten.
Eller rättare sagt, där. Någonstans, finns vetskapen om vännerna inte är där jag är. Och det... DET minna vänner, är värre än något annat.
Saknar er redan!
Många kramar och mycke kärlek!
/ Eder allas K
1 comment:
That's how I feel every Monday morning :( sucks to be where your friends aren't!
Post a Comment