Ingenting ändras, jag är fortfarande lika dålig på att hantera vissa situationer nu som då. Jag har bara blivit äldre, knappast klokare.. För när det gäller känslor så verkar jag aldrig förstå dem riktigt.
Jag minns gymnasiet och nu känns det som att jag återupplever allting igen, fast mer bissart mer intakt och mer intensivt. Ibland undrar jag varför det aldrig någonsin går enkelt och varför det verkar fungera så lätt för alla andra. Som om de vet precis hur man hanterar alla känslor och siuationer och hur de hittar rätt. Själv känner jag mig ungefär lika stabil som en ett uppspännt rispapper i en sandstorm.
Jag tror att om själen och kroppen är i balans så vet man att man hamnat rätt och då önskar man sig ingenstans. Just nu önskar jag mig ingenstans, jag är ganska säker på att min själ och min kropp går hand i hand även om jag vet om att denna balans väldigt enkelt rubbas.
Men jag är allmänt kär i min egen situation och vill inte att någonting ska ändras. Livrädd att han ska försvinna från mig men så länge han finns i mitt liv är jag nöjd. Det är konstigt, men så är det.
Och av någon konstig anledning så har jag fallit pladaskt för dessa småpojkar, så där löjligt kompiskär.
Jag tror att människor kommer in i ens liv, precis i den tiden de kommer in, av en anledning. Men det är väldigt härligt när man faktiskt kan se anledningen och sammanhanget för studen.
Men ingenting ändras, jag är fortfarande förvirrad. Precis som jag var på gymnasiet, på högstadiet och säkert innan dess. Lika osäker är jag nu, om än äldre och mer hårdhudad.
No comments:
Post a Comment