tomt

Det var inte såhär jag förställde mig att sommaren skulle bli.
Efter ilskan kommer tårarna.
Och ensamheten äter upp mig inifrån. Tystanden är som syra som sakta fräter igenom min kropp. Och det finns inga tårar i världen som kan lätta den molande magvärken. Detta är ingen saknad. Detta är en sorg.

Att vara ensam är inte bra för mig... Att leva med mig själv och ingen annan, förutom kära underbara mamma och pappa som verkligen gör sitt bästa... det gör att tankarna går från att vara små och enkla till stora, skrämmande och förödande.

Även om han inte vet om det, utövar han den mest effektiva terror mot mig just nu.
Allt annat vet jag hur jag ska hantera, men uteslutandet. Tystnaden... Den lämnar mig i ett mörkt hål utan möjlighet att ta mig ut.
Och jag känner hur jag sakta självdör. Jag ser mig i spegeln och känner inte igen mig själv. Han lämnar mig och tar en del av mig med sig. Och gud. Det gör så ont.